Vi vill alla bli sedda

Varför måste jag dö, frågar Jesus i Getsemane, kommer det att göra mig mer känd än jag var förut?

Det finns i kulturdebatten en oro över en kändisfixering som antas vara typisk för just vår tid.

Den som vill kan tolka publiksuccén för ”Jesus Christ Superstar” på Malmöoperan som ytterligare ett symtom på detta fenomen. Skulle femtio föreställningar ha sålts ut om Jesus inte fått låna stjärnstatus av popstjärnan Ola Salo? Möjligt, men inte säkert.

Här uppstår en intressant rundgång. De fullsatta salongerna illustrerar de påståenden och frågor Tim Rice och Andrew Lloyd Webber skrivit in i operan. ”Jesus Christ” är (bland annat) en berättelse om kändisskapet, dess möjligheter, faror och frestelser.

Typiskt för just vår tid? Nja. Det är snart fyrtio år sedan ”Jesus Christ Superstar” gjorde Rice och Lloyd Webber själva till kändisar. Begreppet superstjärna bör för all del ha varit ganska nytt 1970, då operan släpptes på skiva, men kändiskult hade funnits länge: Hollywood hade i decennier skapat halvgudar och John Lennon hade fyra år tidigare noterat att Beatles var större än Jesus.

Getsemane-arians koppling mellan dramatisk död och förstärkt stjärnglans speglade på ett direkt och påtagligt sätt händelser och stämningar i kring Jesus Christs tillkomstår: Morden på John F Kennedy, Bobby Kennedy och Martin Luther King. Popkulturens självförbrännande livsstil och unga döda. (Brian Jones dog 1969, Janis Joplin och Jimi Hendrix hösten 1970, Jim Morrison året därpå.)

Till vem är det Jesus riktar sin ångestladdade fråga i Getsemane? Till Gud. Och vem är här Gud? En impressario, en manager – en kollega till Elvis Presleys storpappa överste Parker eller kanske snarare en figur i stil med mediemanipulatören Malcolm McLaren, mannen som skapade Sex Pistols. Jesus och Judas blir båda, var och en på sitt sätt, offer för Guds stora pr-kupp. The Great Rock’n’roll Swindle.

När Jesus förråtts och gripits och förs in till Kaifas har den folkmassa som alldeles nyss dyrkat honom förvandlats till en sensationshungrig flock reportrar och Jesus själv skulle kunna vara, låt säga, Michael Jackson på väg till rätten:

Tell Me Christ how you feel tonight

Do you plan to put up a fight?

Do you feel that you’ve had the breaks?

What would you say were you big mistakes?

Kanske är det oundvikligt att varje tid, varje generation, överdriver sin egen betydelse och särart. Allting, eller i alla fall det väsentliga, påstås vara helt annorlunda än det var förr. Men förr var ju alldeles nyss, och det mesta var redan då annorlunda på nästan exakt samma sätt som nu.

I sin nyutkomna biografi över poeten Dan Andersson lyfter Göran Greider fram döden som katalysator för kändisskap. Dan Andersson dog av cyanväteförgiftning på ett hotellrum i Stockholm i september 1920. Det var en olyckshändelse, inte ett självmord.

Tragedin förvandlade ändå Dan Andersson från en författare, bekant bara för inbitna litteraturfans, till en mytologiserad kultfigur och ungdomsidol. Nästan över en natt blev han känd för hundratusentals människor som tidigare aldrig hade hört talas om honom, konstaterar Greider.

En intensiv längtan efter berömmelse, kändisskap, en plats i Idol eller åtminstone en chans att få se och fotografera och kanske rent av röra vid någon som varit med i Idol, är inte mer typiskt för just vår tid än att den tycks ha präglat också den västerländska världens barndom.

Antikens hjältar tänker knappt på något annat än sitt rykte – de är mer än villiga att dö och dödas för berömmelsens skull. Och Akilles sätter sig för att tjura i sitt tält därför att han inte visats tillräckligt mycket respekt, som vore han vilken stureplans-wannabe som helst.

Vikingarna fyller sina hembygder med runstenar – ett slags otympliga hemsidor – för att eftervärlden inte ska glömma hur berömda och betydelsefulla de är. Och så vidare genom historien.

Törsten efter att bli i sedd i livet och ihågkommen efter det är förmodligen en nästan lika grundläggande drift hos människan som den fysiska hungern. Döden ska dras vid näsan, det egna livet förlängas, på det ena eller andra sättet. To conquer death you only have to die.

Men vad är då typiskt för just vår tid? Judas Iskariot har svaret: If you’d come today you would have reached a whole nation/ Israel in 4 B.C. had no mass communication.

Vi lever i dag i en tid då skräpmat och skräpkultur, snabbmatskedjor och junkfoodmedier gjort det möjligt för var och en att när som helst och hur som helst tillfredsställa både sin hunger efter fett och sin kändistörst. Det är av allt att döma inte helt ofarligt.

PER SVENSSON

medarbetare på kulturredaktionen