Kulturkontroll

Under våren berättade de statliga kulturutredarna inget om vilka idéer de hade, eftersom de ville lyssna. Under hösten har tystnaden fortsatt, men nu motiveras den med att man övergått till att skriva själva utredningsrapporten. Som det kan bli.

Kulturutredningen har en misskött, ja förslummad hemsida där allt verkar ha tagit slut någon gång i somras. Under fliken pressmeddelanden och artiklar finns ett slumpartat urval artiklar som skrivits av och om utredningen, den senaste i mars 2008. Under fliken seminarier upphör redovisningen i april, de internationella utblickarna i juni och kalendariet också i juni. Under Aktuellt är det lika torftigt, men där kan man ändå se att utredningen var på bokmässan i september, på Orionteatern i måndags och att den har bjudit in sina referensgrupper till uppföljningsmöten i december.

På hemsidan finns ett diagram över arbetsplanen, där det framgår att hela 2008 ska ägnas åt dialog och testning av de egna hypoteserna. Men av detta alltså ingenting, bara tystnad.

Hur ska detta tolkas? I Expressen den 17 november har Per Wirtén sin tolkning. Han deltog själv i en referensgrupp för litteratur i våras. Efter vårens tre fyra möten upphörde kontakten med utredningen.

Hans tolkning är att utredningen, i varje fall dess ordförande Ewa Swartz, bestämt sig för att driva sin egen linje – och då behövs ju ingen dialog och inga synpunkter från några referensgrupper. Tystnaden ska alltså tolkas så att den ideologiska kontrollen blivit hårdare.

Jag tillhör dem som menar att vi behöver en ny kulturpolitik. Vi lever i ett helt annat samhälle än på 1970-talet. Faktum är att 1970-talets kulturpolitik i stort sett nått sina mål, delvis genom kulturpolitiken men framför allt genom att utbildningsnivån och den ekonomiska standarden stigit rejält. Då hade sju procent högskoleutbildning, idag är det 35 procent. Hushållen har 75 procent mer pengar idag i fast penningvärde. Vi lever dessutom i ett mångkulturellt samhälle och i en globaliserad ekonomi.

Kulturpolitiken behöver en ny stor berättelse som förklarar varför konst, kultur, design och gestaltning är en central samhällsfråga.

Det är en formidabel arbetsuppgift att leverera en sådan berättelse, och jag betvivlar att denna lilla konflikttyngda, tigande utredning klarar uppgiften på egen hand. Jag är rädd att det blir som i skolan, där de som inte ville visa vad de höll på med under grupparbetena var de som inte förstått uppgiften.

Då är det uppfriskande att i stället ta del av den så kallade skuggutredningen. Där råder full öppenhet och friska vindar. Samtidigt är själva namnet missvisande. Det är ju mer ett slags medborgarforum där alla får komma till tals. Många av de 300 personer och grupper som hört av sig har lagt ner mycket arbete, men ändå. Det finns inget samlat perspektiv eller någon gemensam förståelse av hur man ska se på konstens och kulturens plats i samhällslivet. Men det kan rimligen inte heller väntas.

Det är dags för kulturutredningen att bryta tystnaden och börja samtala. Om utredarna tror på det de håller på med har de allt att vinna på att få både instämmande hummanden och engagerade motrepliker. Tystnaden är hur som helst olycksbådande och destruktiv.

SVEN NILSSON

författare, aktuell med ”Var finns kreativiteten? Exemplet Skåne”