Timbuktu bättre än livlös pappersbunt

På pappret har Lund bästa tänkbara förutsättningar att bli en trovärdig kandidat till Europas kulturhuvudstad.

”De lärde i Lund” är ett begrepp. Närvaron av Nordens största universitet gör att kunskapen tycks inhuggen i sten. Panelen till institutionen ”Fråga Lund” tonar också upp sig likt ett Mount Rushmore i svensk bildningshistoria.

Man kan nästan se någon som i en Hitchcock-thriller håller sig fast i Jan-Öjvind Swahns episka kulturmustasch.

Men väldigt lite av denna bildningshistoria märks dock i Lunds ansökan. Det föreslagna årsprogrammet 2014 går under namnet ”Playground Europe”. Ansökan handlar väldigt mycket om Europa men väldigt lite om Lund.

Det känns som staden Lund varit så upptagen med att anpassa sig till EU:s direktiv om evenemanget, vars frågeformulär man närmast slaviskt underordnar sig i själva ansökan, att man glömt bort sin egen styrka. Eller åtminstone grovt underskattar den.

I stället för att lägga tonvikt på stadens historia och universitetet så talar Lund här om sin stad som en del av ”gränsregionen runt Öresund med 3,6 miljoner invånare”. Är det Lund som ansöker eller är det Köpenhamn?

Temat i Lunds ansökan är ”jakten på en femte frihet”. Tanken är att man ska komplettera EU:s fyra ekonomiskt inriktade friheter (människor, varor, tjänster, pengar) med ”ett mänskligt perspektiv”.

Lund vill använda sitt kulturhuvudstadsår till att uppmana alla EU-medborgare att själva jaga denna femte frihet. Find! Trace! Uncover! Change! Share! Och, ja, det är formulerat så även i den svenska översättningen av ansökan.

Därefter följer en lång passage med varianter på saker som förekommer i alla fyra städernas ansökningar: öppenhet, gränsöverskridande, mångfald och interaktivitet.

Konkreta förslag på hur detta ska uppnås lyser dock med sin frånvaro. Lund skriver: ”Att så lång tid i förväg utlova ett specifikt program med namngivna regissörer, konstnärer och verk är inget alternativ”.

Det är hedervärt jämfört med till exempel Gävle, som ogrundat utlovar besök av alla från James Cameron till Brian Eno, men det bidrar samtidigt till den vaghet som drar ned hela Lunds ansökan.

Bland de få konkreta förslagen finns bland annat projektet Wiki Holgersson, en symbios mellan Selma Lagerlöf och Wikipedia. ”Unga får själva resa runt och samla in vad de tycker är av intresse”.

Ett annat förslag är International Youth Summit där ”ungdomspolitiker och opinionsbildare i åldrarna 14–18 år” från Europa, Afrika och Mellanöstern ska föra en dialog kring ”interkulturell förståelse”. Någonstans här har Henrik Schyffert idén till en sketch.

Lund försöker på flera ställen i sin ansökan skapa kulturell anknytning genom att helt enkelt addera orden kultur och/eller konst till helt andra saker. Lund utlovar till exempel ”ett explosivt kulturfyrverkeri” och en ”betydande internationell kulturarena för hästkonst”.

Lunds ansökan präglas överlag av en besvärande dålig koll på vad som faktiskt händer i den egna staden. Vad det gäller populärkulturen nämner man tre artister som exempel: Cardigans (från Jönköping, bosatta i Malmö och New York), bob hund (från Stockholm, två av sex medlemmar har rötter i Skåne) och Timbuktu, den enda som har anknytning till just Lund.

Om Lund skickade in Timbuktus synnerligen välformulerade senaste album ”En high 5 & 1 falafel” i stället för den här livlösa pappersbunten skulle man haft betydligt större chans att få evenemanget.

JAN GRADVALL

journalist

Sammanfattning

Att bli utsedd till Kulturhuvudstad kan vara som en bal på slottet: något alldeles, alldeles underbart. Äntligen får man byta ut vardagstrasorna mot festskrud.

Det kanske bästa exemplet på ett lyckat kulturhuvudstadsår är Glasgow 1990. Glasgow lyckades använda sitt år till att byta image, från en industristad på dekis till en modern storstad med ett blomstrande kulturliv.

När jag gjorde ett reportage om Glasgow 1997 berättade man att antalet turister ökat med 140 procent efter kulturhuvudstadsåret.

”I stället för att enbart satsa på evenemang under själva året bestämde vi oss för att göra en bestående kultursatsning (total kostnad: 32 miljoner pund) som kunde ge ekon även efter kulturårets slut”, berättade Kenneth Walton på turistbyrån.

Ett exempel på det var byggandet av konstmuseet Gallery of Modern Art. Ett annat var den utställning med Glasgow-formgivaren Charles Rennie Macintosh (1868–1928) som efter premiären i Glasgow åkte runt på turné i resten av världen.

Att Glasgows kulturår fick sådan medial exponering internationellt berodde även på att man kunde surfa på en befintlig kulturvåg. Genom rockband som Primal Scream och Teenage Fanclub och filmer som ”Shallow Grave” och ”Trainspotting” fanns ett naturligt kulturellt fokus på ”det nya Skottland”.

Om detta fokus inte finns i förväg är det betydligt svårare att få stor uppmärksammat för sitt kulturhuvudstadsår.

Hur många svenska artiklar har du läst om kulturlivet i Graz eller Patras? De var Europas kulturhuvudstäder 2003 respektive 2005. Eller har du ens hört talas om fjolårets kulturhuvudstadsår som hölls i Luxemburg och Sibiu?

Sibiu är ett bra exempel på den utmaning som väntar de fyra svenska kandidaterna till Kulturhuvudstadsåret 2014. För den genomsnittlige EU-invånaren är Gävle, Lund, Umeå och Uppsala ungefär lika svåra att pricka in på kartan som Sibiu. (Ja, jag fick också googla Sibiu. Stad i Rumänien. 170 000 invånare.)

Att värdskapet 2014 dessutom att delas med en stad i Lettland gör att den svenska arrangören måste ha ett exceptionellt starkt program för att överhuvudtaget märkas när det blir dags. Annars kan skon i glas bli liggande där på trappan, utan att någon prins plockar upp den.

Ingen av de fyra sökande har det exceptionellt starka programmet, men de som kommer närmast är Uppsala och Umeå.

Lund sjabblar bort hela sin egna historia med snömostemat ”Playground Europe”. Gävle jämför sig i sin hybrisansökan med Paris och siktar på att göra avtryck ”i hela världen”, som om inte Europa, eller ens Sverige, vore svårt nog. Fast det vore onekligen intressant att se hur världen skulle bevaka Gävles ”musikönskecafé i Bertil Perrolfs anda”. Kolla är det inte CNN:s helikoptrar som mullrar där borta?

Uppsala, med Sveriges äldsta universitet, kan komma att ligga helt rätt i tiden 2014. Efter en längre tids fixering på populärkultur, IT och modern media börjar världen nu återigen tala om bildning och klassisk kultur. Ordet kulturkonservatism börjar få en positiv laddning.

Men Uppsala borde ha utnyttjat den historiska tyngden ännu mer i sin ansökan. Uppsala har även nackdelen att ligga nära Stockholm som var kulturhuvudstad 1998.

Umeå, slutligen, har det svårslagbara argumentet att man skulle bli den nordligaste staden någonsin i Europa som får evenemanget.

Umeå är också den enda staden av de fyra som har ett kulturliv på gräsrotsnivå som det talas i resten av Sverige. Genom Norrlandsoperan, skateboardscenen och artister som Frida Hyvönen har Umeå något unikt att bygga vidare på.

Av de fyra ansökningarna är Umeås också den mest koncisa och välskrivna.

Därför vinner Umeå

1. Ett smart utnyttjande av exotism. Att som tema utgå från samekalenders åtta årstider är genialt.

2. Det finns ett genuint lokalt kulturintresse. Umeå samlar redan procentuellt fler människor i studiecirklar och föreläsningar än någon annan stad i världen. 80 procent av stadens befolkning har besökt Norrlandsoperan.

3. Det avlägsna geografiska läget vänds till en fördel. Umeå skulle bli den nordligaste kulturhuvudstaden någonsin inom EU.

Tema: Välkommen till playground Europe och jakten på den femte friheten.

Koncept: Att bjuda in Europas medborgare i jakten på den femte friheten, där Lund fungerar som lekplatsen och ett öppet laboratorium för detta sökande. I grunden finns en idé om att kulturen har en avgörande roll i bygget av det demokratiska samhället.

Upplägg: Programmet följer fem olika spår som alla är en uppmaning att närma sig den femte friheten ur olika perspektiv: Find! Trace! Uncover! Change! och Share!

Exempel ur programmet: nyskriven opera i domkyrkan, EM i kurragömma, matfestival på Hardebergaspåret, europeisk innovationsfestival, minoritetsspråkteater, festival för europeisk scenkonst för barn och unga.

Budget: 400 miljoner, Lunds kommun satsar 75 miljoner.

Politik: I fullmäktige röstade 50 ledamöter för satsningen, sju nej och sju avstod. Bland kritikerna finns centern som vill halvera kostnaden för satsningen. Sverigedemokraterna röstade helt nej.

Hemsida: www.lund2014.se