En kraftfull kombination

Interference

fragile|entity

Koreografi: Susanna Leinonen. Musik: Kasperi Laine. Kostym: Erika Turunen.

Ljus: Matti Jykylä. Koreografiassistent: Heidi Lehtoranta.

Berlin

Koreografi, musik, kostym, ljus: Hofesh Shechter. Koreografiassistent: Elias

Lazaridis. Repetitör: Anne-Claire Theissen.

Skånes Dansteater, Båghallarna, Malmö. 22.11

När Skånes Dansteater öppnar vintersäsongen med dubbelföreställningen”Interference” ställs två koreografer med vitt skilda temperament och arbetsmetoder mot varandra. Finska Susanna Leinonen har skapat sitt verk direkt för ensemblen, ett mörkt och skavande scenario befolkat av gestalter som inte nödvändigtvis måste vara av kött och blod.

Under Matti Jykyläs skarpa ljus markeras kropparnas konturer, stråk av ljus längs armarna, hjässan punktvis belyst men ansiktet i mörker. Skisser hellre än hela gestalter på samma vis som Kasperi Laines musik söker sig fram till en bärande frekvens, en gammaldags radio slirande mellan kanalerna, skärande dissonans och enstaka ögonblick av ljuv kontakt.

En efter en tar dansarna klivet ut i ljuset medan massan kvarstår i bakgrunden, bidande sin tid som osaligt trampande skuggvarelser. Ett hotfullt och oroande anslag och en subtilt sammansatt komposition där inte minst ljuset utnyttjas virtuost, en lek med det vi ser och det vi bara anar som om man så vill kan tolkas rent existentiellt.

Elegant är det hur som helst, på en gång trasigt glappande och precist sammansatt som Erika Turunens kostymer i skimrande silver och genomskinligt svart. Mot Leinonens dunkla underland ställs den israelitiske men numera Londonbaserade koreografen Hofesh Shechters långt mer handfasta storstadsstudie ”Berlin”.

Medan Leinonen söker sig fram till slutresultatet i samarbete med andra presenterar Shechter en helhetslösning och gör allt själv, från ljussättning till musik och kostymer. På kort tid har han gjort framgång internationellt med påtagligt maskulina föreställningar, som ”Uprising / In Your Rooms” som gavs på Dansens Hus i Stockholm förra året, dansad av enbart män.

Här tas scenens fulla bredd och hela ensemblen i användning i en koreografi som betonar individen mer än könet. Anslaget är rytmiskt och kraftfullt, ett uttryck som för tanken till norske Jo Strømgren och hans påtagligt fysiska föreställningar.

Också här är tilltalet rakt och till synes okomplicerat, knutna nävar och en rytm som hamras in medan dag går till kväll och så småningom natt. Såväl rörelser som musik för tanken till klubbscenens technorytmer, en krampaktig fördjupning av den egna energin, blicken sänkt och rörelsen envetet repeterad.

Storstadspuls och vardagligt myller, jeans och t-tröjor. Gestalter snarlika varandra och samtidigt denna fokusering vid individen och magtrakten – the gut feeling – tydligast förkroppsligad i Vidar Maggasons lysande explosiva solodans.

Manligt och kvinnligt? På ytan ser det ut så, men under åthävorna rymmer Leinonens och Shechters verk kontraster och likheter av ett helt annat slag än de först synliga. Kombinationen är väl vald av Skånes Dansteaters konstnärliga ledare Åsa Söderberg som för första gången skapar fritt, oberoende av sina föregångare.