Risk för ny Muhammedkris

Eftersom begreppet kränkt devalverats så häftigt att det numera saknar substans får vi väl snart börja tala i andra termer om konst och åsikter som vi inte gillar.

För vem blir egentligen kränkt av teckningar av rondellhundar eller bomber i turbaner? Upprördheten finner man främst hos muslimska Åke Green-figurer. Problemet är att de har telefonnumret till totalitära regimer och rörelser och kan utlösa en politisk aktivism, som den öländske pastorn inte befinner sig i närheten av.

Den kultur- och medieoffentlighet jag tillhör har bestämt sig för att det är okej att problematisera och satirisera Jesus, men inte Muhammed. Den förre skildrar vi lite hur som helst, även skojfriskt. Den senare närmar vi oss ängsligt tassande.

Inte heller i civiliserade samhällen kan yttrandefriheten vara utan begränsningar, men den gradering som medierna i praktiken har förespråkat är knappast självklar. Alla kunde enas om att den israeliske ambassadörens angrepp på ett konstverk på Historiska museet i Stockholm häromåret var hemskt medan vi var få som ifrågasatte den mejlmobb, som strax därpå fick chefen för Världskulturmuseet i Göteborg att ta ner en misshaglig tavla med korancitat.

I månadsskiftet kommer den danske historikern och skribenten Lars Hedegaards nya bok ”Groft sagt”. Den innehåller samlade krönikor ur Berlingske Tidende och de har bildsatts av tecknaren Kurt Westergaard, han med bomben i turbanen.

Det hukas lite i spalterna. Spekulativt eller seriöst syftande? En ny Muhammedkris? Hedegaard nekades häromåret medlemskap i danska Pen på grund av sina islamkritiska skriverier. Här hamnade yttrandefriheten i ny och pikant belysning: den som gjorde bruk av den fick inte vara med bland dem som försvarade den.

Hedegaard och hans meningsfränder bildade då Trykkefrihedsselskabet, som framför allt ägnar sig åt att stödja debattörer i konflikt med islamismen. Själv befinner han sig i bitter fejd med dem han kallar politiskt korrekta gutmenschen.

Muhammedkrisen – med dess dödade människor, nedbrända ambassader, ekonomiska bojkotter och diplomatiska förvecklingar – utlöstes inte av Jyllands-Postens teckningar. Den startades av en grupp danska imamer på uppviglingsresa i Mellanöstern. De människor som sedan skickades ut på gatorna visste ingenting om Danmark och prenumererade inte på några danska tidningar. Det handlade om maktpolitik och inte om enskilda individers upplevelser av kränkning.

I Hedegaards bok avbildar Westergaard en av de extrema imamresenärerna, Ahmed Abu Laban, som Hitler. Han ritar George W Bush som muslim. Några nakna kvinnor omger en man som skulle kunna vara Muhammed.

Det finns säkert de som lystet hoppas på nya bråk. Att hetsa massorna mot det gudlösa västerlandet är en återkommande ritual i islamistiska stater och regioner. Att än en gång få se muslimer gå bärsärkagång vore en dröm för invandringsfiender i Europa. Förmodligen händer inte så mycket den här gången, men de kraftfulla hot som religiösa extremister använt sig av sedan fatwan mot Salman Rushdie har spritt ängslan i både politiken och publicistiken.

Den slutsats jag drar är att den enda yttrandefrihet som ska motarbetas är den som genom hot försöker få tyst på andra.

LARS ÅBERG

journalist