Per Svensson: Innan vi fatwade

Det var inte länge sedan. Knappt tjugo år. Men när jag ägnar en eftermiddag åt att bläddra igenom fyra tjocka kuvert med klipp kring ”Rushdieaffären” slås jag av hur lätthanterlig, ja nästan idyllisk, världen var då, för bara knappt tjugo år sedan. Verkligheten var inte mer komplicerad än att den kunde komprimeras till en rubrik på en kultursida.

Den 14 februari 1989 utfärdade Irans dåvarande ideologiske ledare, ayatolla Khomeiny, en fatwa i vilken han uppmanade rättrogna muslimer att döda den brittiske författaren Salman Rushdie och alla som lagt hand vid utgivningen av dennes senaste roman, ”The Satanic Verses”. Skälet var att Rushdie i romanen skulle ha kränkt islam och profeten Muhammed. Belöningen för väl utfört mordvärv var garanterad plats i paradiset med extra allt samt en duktig slant i handen redan vid leverans.

Fatwa? Jag gissar att de svenska journalister och opinionsbildare som hört ordet tidigare var betydligt färre än vad man i dag kan föreställa sig. Islam och islamism var inga stora saker i debatten på den tiden. Det var Iran med sina galna skägg och sin ockupation av amerikanska ambassaden och så var det antisemiten Ahmed Rami och hans hatradio. Utöver detta inte mycket. Kultursidorna hade haft andra och mer påträngande frågor att förhålla sig till under 80-talet – som poststrukturalismen, Jäderlundfejden och Horace Engdahls nyläsningar av den romantiska poesin. Kris var en tidskrift, inte ett politiskt tillstånd.

Rushdieaffären kan i efterhand ses inte bara som en symbolisk bro från den bipolära kalla kriget-världen med sin trygga terrorbalans till den kaotiska postmoderna världen av terrorism och stamkrig. Samtidigt bidrog den till att fördröja insikten om att de gamla invanda sätten att läsa och tolka världen inte längre var relevanta. Det var ju inte svårt att foga in Khomeinys fatwa i välkända konfliktmönster: öst mot väst, diktatur mot demokrati, förtryck mot frihet, ont mot gott. Det var därför nästan lika lätt att göra en sida av mordhotet som att välja sida.

Den 16 februari, två dagar efter fatwan, tryckte Expressens kultursida en artikel av den hotade romanförfattaren med rubriken: ”Det är hans ord emot mitt”. Texten illustrerades med två porträttbilder. Till vänster den gamla grymögda reptilen till ayatolla i svart ämbetsdräkt. Till höger den ännu unge författaren med glasögon och uppknäppt skjorta. Rubriken, som jag möjligen var med om att sätta, jag var vid den tiden redaktionssekreterare på Expressenkulturen, är förvisso uppvinklad för dagsändamålet. (Rushdie hade skrivit sin artikel i The Observer några veckor

innan Khomeiny utfärdade fatwan.) Men i djupare mening var den korrekt. Så här såg alternativen ut. Religiöst förtryck mot tankefrihet, en terroristisk stat mot en ensam individ, mordorder mot ordglädje. Var så god, välj!

Stödet för Salman Rushdie från författare och intellektuella var massivt. Konstigt hade det varit annars. Vem skulle kunna ha något försonande att säga om religiösa fundamentalisters känslor. Jan Myrdal? Okej, Sara Lidman? Jo, men sedan? Enigheten var så total att det var oundvikligt att det skulle bli bråk och att bråken skulle handla om vem som stödde Rushdie mest och bäst, ett uttryck för mikroskillnadernas tyranni (den i efterhand lätt bisarra striden i och om Svenska Akademien bör kanske ses i det ljuset).

Alla skulle säga sitt. Men det finns röster som på ett uppseendeväckande sätt i stort sett saknas i klippen – om man bortser från ett eller annat staterande demonstrationståg i marginalen: de miljontals ”muslimer” (vad man nu lägger i det begreppet) som redan då sedan länge bodde i Västeuropa. Salman Rushdie hade attackerats också där, kanske framförallt där. Veckor innan fatwan offentliggjordes hade unga muslimer i brittiska Bradford bränt ”The Satanic Verses”. Men den symboliska suggestionskraften hos ayatollan, det faktum att det i Teheran fanns en gestalt som gjord för att helt oproblematiskt förkroppsliga ondskan, gjorde det lätt att sätta dessa unga europeiska muslimer inom parentes, låtsas som om de inte fanns ...

Det gjorde det enklare, och politiskt mer riskfritt, att skriva djärvt och kompromisslöst, men bidrog kanske till att det senare har visat sig påtagligt svårt för många opinionsbildare att förhålla sig till en verklighet utan Rushdiestridens raka rör, en mer sammansatt verklighet som ibland kräver mer än en slogan i taget, en verklighet som inkluderar inte bara Ayaan Hirsi Ali utan också de danska karikatyrerna, inte bara Roberto Saviano utan också Lars Vilks.

PER SVENSSON

medarbetare på kulturredaktionen