1988 sändes Sveriges radios program ”Spanarna” för allra första gången. Att programmet blev en framgång var kanske inte så märkligt. Ju mer brus våra liv fylls av, desto mer lockande blir det att försöka urtyda något slags mönster, eller skapa begriplighet av allt virrvarr.

Tänk om det någonstans fanns ett svar?

Tänk om det fanns ett dolt samband där ute som bara väntade på att bli upptäckt?

En bra spaning kan hugga tag i just denna önskan: att världen trots allt går att begripa sig på. Det behöver så klart inte betyda att den egentligen innehåller någon sanning, eller att den i verkligheten bidrar till att öka förståelsen för vår tid. För det gör den ju, ärligt talat, rätt sällan.

Men det spelar inte så stor roll. Spånandet och letandet efter samband är kul nog i sig. Tjugo år efter ”Spanarnas” premiärsändning är ämnet mer aktuellt än någonsin. Bloggandet står för ett nytt sorts tydande av den här världens tecken – lika kontinuerligt som personligt, och fortsätter utvecklingen kommer vi att sluta som små davincikodare allihop.

Samtidigt formligen spottar bokbranschen ur sig böcker som noterar tecken i samtiden. Internationella framgångar som Chris Andersons ”Long Tail”, James Surowieckis ”The Wisdom of Crowds”, Malcolm Gladwells ”Blink”, Thomas L Friedmans ”The World is Flat” eller Steven Levitt och Stephen J Dubners ”Freakonomics” har följts av tusentals andra.

Trots att den här typen av böcker knappast har hälsats välkomna av litteraturrecensenterna, har de både genom sin mängd och i kraft av sina försäljningssiffror vuxit sig så betydande att man utan tvekan skulle kunna tala om en ny genre. Frågan är bara vad man ska kalla den.

Författare som Chris Anderson sorteras oftast raskt in som affärs-, entreprenörs-, eller ekonomilitteratur, medan bokhandlarna (både de fysiska affärerna och onlinebutikerna) har större problem med Malcolm Gladwell: är det Samhälle, Populärkultur eller kanske rentav Management?

Senast ut på den svenska marknaden i denna genre utan namn är Micael Dahléns ”Nextopia – Livet, lyckan och pengarna i Förväntningssamhället”. Boken är intressant för att den så tydligt visar upp vilken innehållslig mall den här typen av böcker följer. De präglas oftast av ett självsäkert, föredragsaktigt anslag, de lanserar ett antal nya nyckelord påkomna av författaren själv, de innehåller massor av diagram och kurvor som ska ge teserna en air av vetenskaplighet och präglas i största allmänhet av sökandet efter samband mellan företeelser som är så disparata att Sveriges radios spanare hade blivit avundsjuka.

Bortom all mallmässig krimskrams finns det gott om tankar i ”Nextopia” som det hade varit intressant att se författaren gräva djupare i. Men samtidigt räcker det – precis som i fallet ”Spanarna” – alldeles utmärkt med att krafsa på ytan. Särskilt eftersom ”Nextopia” med sina teser om Förväntningssamhället faktiskt lyckas beskriva en sak som författaren inte tar upp: nämligen varför just den här sortens böcker har en sådan framgång i dag.

Micael Dahlén skriver: ”Nextopia lovar att nästa dejt, nästa jobb, nästa sak vi köper, ja nästa vad som helst kommer att vara bättre än någonting vi har upplevt tidigare. /¿/ I en värld där i stort sett allting finns tillgängligt blir vi mer intresserade av vad som kommer härnäst”.

Applicerat på bokköp blir då teorin att tiden innan vi har läst böckerna kommer att vara mer intressant och spännande än tiden medan vi läser dem eller efteråt. Redan innan vi är klara med tankegångarna är vi ju på väg mot nästa tänkare, nästa författare eller nästa nya nyckelord, som äntligen kommer att förklara allt.

Troligen är det just av den anledningen som böcker av den här typen i högre grad än svenska romaner ligger olästa på konsumenternas nattygsbord.

Nej, jag har inga fakta eller några kurvor som jag kan underbygga det påståendet med. Se det som min spaning. Och se hela den här texten som ett gigantiskt tecken i tiden.

ANDERS MILDNER

journalist

bloggar om sociala medier på Sydsvenskan.se