"Vilka värderingar kan vi förhandla med?"

”We need to bargain our way into morality” skriver filosofen David Gauthier. Gauthier företräder själv idén om samhället och moralen som ett fiktivt kontrakt mellan medborgarna: moralen är alltså inte given, varken av Gud eller någon furste, utan resultatet av en förhandling mellan fria individer. Och – här kommer det riktigt fina – moralen, lagen, är normerande just eftersom vi tillsammans har kommit överens om reglerna. Det är lite som att spela monopol. Alla måste vara överens om reglerna, annars går det åt helvete. Den som inte följer reglerna får helt enkelt inte vara med och spela.

Hur mycket är då förhandlingsbart? Är det möjligt att förhandla om att alla människor har samma värde? Skulle man kunna föreslå att etniskt svenska, blonda, blåögda barn är lite bättre än de där andra barnen som vistas i vårt mångkulturella samhälle? Nej, jag tänkte väl det. Vi lär våra barn, både de blonda och de svarthåriga, att alla människor oavsett etnicitet har samma värde. Vi lär också våra barn att de ska stå upp för sina värderingar.

Så blir det den trettionde november och moralen är inte bara förhandlingsbar utan gränslös. Än en gång blev det kravaller i Lund och de där som inte längre ser på ”Bolibompa” men fortfarande tror på vad vi lärde dem ville visa rasisterna att de inte är välkomna i Lund. Nätverket Fria nationalister som arbetar för Saken – att ”säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra svenska barn” – skulle marschera till Karl den XII:s ära. De är en grupp med tydliga rasistiska och antidemokratiska värderingar, människor som inte värnar det öppna samhället utan tvärtom bryter mot de regler vi faktiskt kommit överens om.

En av de mer grundläggande principerna vårt samhälle bygger på är uppfattningen att alla människor har samma värde. Den motsätter sig Fria nationalister redan i sin programförklaring. De spelar inte enligt samma regler som vi. När vi spelar monopol spelar de fia med knuff. Att de trots det ges rätt att demonstrera är obegripligt.

Demonstrationsrätten är säkrad i vår grundlag. Det är bra och viktigt, men frågan är om vi inte är på väg att förlora något större och viktigare, nämligen våra barns förtroende. ”Vi ville ha en fredlig demonstration”, sade Thisbe Stadler från Ung Vänster till Sydsvenskan. ”Vi vill visa att vi inte tolererar rasister på Lunds gator.” Jag tror att Thisbe säger något många unga upplever: Vi måste göra något, och vi måste göra något nu – och ingen annan gör något, särskilt inte de vuxna, etablerade. Jag tänker att vi sviker våra barn och att vi måste bestämma oss för vad vi tolererar. Var går gränsen? Vilka värderingar kan vi förhandla med? Får man verkligen, verkligen lov att uttrycka vad som helst? Hur viktigt är det?

ANN HEBERLEIN

doktor i etik