Dörren som stängs

Personlig integritet är inte samma sak som medborgerlig integritet.

Det hävdar Anders R Olsson i sin nya bok Att stänga det öppna samhället. Den personliga integriteten används som ursäkt för att försvara personuppgiftslagen, en reglering som gör det möjligt för myndigheter att stoppa enkel och billig distribution av digitala offentliga dokument till allmänheten. Det undergräver den medborgerliga integriteten och samhälls-transparensen.

Man skulle lätt kunna tro att digitaliseringen av offentligheten ökat myndigheters öppenhet. Men istället har den bidragit till allt fler stängda dörrar. Lagar över personuppgifter och register kom till innan digital kopiering blev stort. Myndigheter har tillgång till mer information än medborgare, och statistik, program och andra dokument som är svåra att skriva ut på papper riskerar att stanna i det fördolda.

I skuggan av de senaste övervakningsdiskussionerna med Ipred-lagen som senaste exempel, finns frågan om statens befogenheter. Det är en sak om myndigheter samlar allt fler uppgifter om våra liv, men vad händer när registren hamnar i privata aktörers händer? Där finns ingen insyn. Godtycklighet är svårgranskat och vinstintresset självklart. Trots det vill staten med lagar som det kommande datalagringsdirektivet, FRA-lagen eller Ipred inte bara upprätta register i egen regi, utan kräver att privata intressen ska göra detsamma.

Om principen om öppenhet hade tillämpats konsekvent borde alla lagstödda register vara öppna för alla. Offentliga dokument i digitala format borde lämnas ut i de formaten, eller publiceras sökbart och lättillgängligt. Pappershögar kostar både skog, tid och administrativa avgifter, och öppenhet måste gälla fler än yrkesverksamma journalister.

Integritet och öppenhet balanserar på en hårfin linje. I dag saknas en diskussion om vilken information som bör vara tillgänglig, och vad stat och myndigheter inte alls borde spara. Högstadiebetyg, gamla bygglovsansökningar och skatteuppgifter är information som finns i offentliga register. En vettig grundprincip vore att staten hade tillgång till så lite information om medborgare som möjligt, men att så mycket som möjligt var öppet och tillgängligt för alla.

Ibland finns det kanske en poäng med att allt inte finns två knappklick bort, men de fallen är få, och restriktioner måste nyttjas sparsamt.

Frågan borde heller inte handla om hur register av olika slag digitaliseras, effektiviseras eller samkörs, utan om varför myndigheter skall samla på uppgifter om oss överhuvudtaget. Där någonstans finns en acceptabel gräns mellan den privata och den medborgerliga integriteten.

Om medborgare och stat hade haft samma tillgänglighet till dokument och uppgifter skulle transparensen hos makten vara större, samtidigt som vi kunde börja diskutera vilken information staten egentligen borde befatta sig med överhuvudtaget. Inte minst, som i fallet med Ipred, när staten tvingar privata aktörer att samla ihop och lämna ut personuppgifter för andra privata intressens skull.

JOHANNA NYLANDER

frilansskribent

Läs mer: Ipred är bara början. Sidan B2.