Sekundära föräldrar

Jag skrev i går på denna plats om samhällets syn på pappor som sekundärföräldrar – då med anledning av kommunalrådet i Helsingborg, som med pompa och ståt tagit hela två månader pappaledigt.

Inte ens ett dygn fick man vara ifred innan samma ämne kommer och stör igen.

Den danska handbollsstjärnan Henriette Mikkelsen har lämnat landslaget i Makedonien, mitt under Europamästerskapet, eftersom saknaden efter den sju månader gamla dottern Frida blev för stor.

För detta får hon kritik. Till en del kan man kanske förstå den. (Under förutsättning att man tänker sig att ett sportevenemang kan vara viktigare än familjen förstås, vilket för somliga är en bisarr tanke.)

I Ekstra Bladet skriver sportkrönikören Finn Stilling att detta rimmar illa med lönekrav och allt tal om professionalitet i damhandbollen, och att Henriette Mikkelsen nu rimligen måste ha gjort sitt i landslaget. Jaha, kanske det.

Men få se nu. Kunde det ha funnits en tredje väg? Kunde man ha hittat en annan lösning?

I Danmark är det garanterat ännu mer svårtänkbart än i Sverige att barnets andra förälder, ni vet, pappan, gör något för att reda upp läget. Tar med sig Frida till Makedonien till exempel, så att mamma kan göra sin viktiga plikt för Danmark. Den frågan lyfts inte någonstans i danska medier. Det är tragiskt.

För att sluta med något som i alla fall kan ge pappor både hopp och ledning vill jag berätta om Tobias Linderoth. För några år sedan skulle Sverige spela kvalmatch till EM i fotboll.

Linderoth skulle just bli pappa för första gången. Tv-reportern undrade om han ändå inte skulle ta ansvar och åka med till Island och göra sitt vanliga stenhårda jobb för Sverige.

Tobias Linderoth tittade stint på reportern och sa utan att tveka:

”Jag har sagt till min fru att jag kommer att vara med under förlossningen, och det kommer jag att vara också.”

ANDREAS EKSTRÖM

medarbetare på kulturredaktionen