Skånsk kultur är mer än sill

Under arbetet med ett kulturradioprogram intervjuade jag för några veckor sedan James E Young: expert på minnesmärken som skriver initierade böcker och har suttit i jury både i Berlin och New York. När regeringar ska upprätta minnesmärken över traumatiska händelser vill de ofta välja tydliga skulpturer som är enkla att tolka, sa han till mig.

Syftet är att ena befolkningen. Men det enda befolkningen egentligen har gemensamt är att de befunnit sig på samma plats, vid samma tidpunkt. Hur varje individ har upplevt ett krig eller en katastrof skiljer sig däremot åt. Och i de fall när regeringarna förstår det blir det konstnärliga resultatet både intressantare och mer hälsosamt.

Jag tänker på det när jag läser Kultur Skånes nya kulturpolitiska program. Där uttrycks den skånska identiteten som ett målområde och som exempel på ”markörer av det skånska” nämns mårtensgås och skånsk sill. Inget ont i sill, men när det uttryckligen står att det är det skånska kulturarvet som ska skapa sammanhang och gemenskap för disparata befolkningsgrupper närmar man sig en kultursyn som kunde formulerats av Sverigedemokraterna.

I det kulturpolitiska programmet finns det ett oroande ovan-ifrånperspektiv. Kultur Skåne ska initiera projekt och skapa sammanhang, och det främsta verktyget är institutionerna. Med det nya styrdokumentet vill kulturnämnden uttrycka en politisk vilja: att regionen ska få makt att bestämma över de pengar som staten varje år delar ut till de skånska kulturinstitutionerna.

Förutom att jag undrar över hur det är tänkt att kulturnämndens egna idéer om ”markörer av det skånska” ska synas på exempelvis Malmö stadsteater, uttrycker kulturnämnden en övertro på institutionernas förmåga som knappast gagnar kulturen i stort.

Om vi ser till den lokala scenkonsten har jag de senaste åren slagits av den mångfald av konstnärliga uttryck som idag finns bland de fria grupper som är verksamma i regionen, och framförallt i Malmö. I det kulturpolitiska programmet ser man däremot ett bevis på mångfald i att det finns kulturinstitutioner i flera skånska städer.

För kulturnämnden innebär ”tillgänglighet till kultur” att alla skåningar ska få lättare att ta sig till de här institutionerna. Visst: det står att det är viktigt med lokal, kulturell förankring, men det som lyfts fram när det gäller mindre kommuner är behovet av arrangörer och lokala föreningar. Tanken att det kan finnas professionella kulturutövare i hela Skåne tycks inte kulturnämnden ha reflekterat över.

Idag är det definitivt framför allt den fria scenkonsten som står för utvecklingen av scenkonst i regionen. Ser vi till scenkonst för mindre barn så hade den med nöd och näppe existerat om det inte vore för de fria grupperna, och Kultur Skåne har hittills valt att ge verksamhetsbidrag speciellt till turnerande scenkonst för den målgruppen. I det nya kulturpolitiska programmet nämns varken kultur för eller av barn och unga.

Nästa år ska styrdokumentet omsättas i en handlingsplan. -Vilka konsekvenser det får återstår att se, men det är bara att hoppas att kulturnämnden tänker ett varv till på vad mångfald och öppenhet egentligen innebär, innan man träder till beslut.

FREDRIK PÅLSSON

frilansjournalist