Sanningen i fallet Håkan Nesser?

Det finns många olika läsarstrategier. Till de vanligare hör att i romaner söka efter eventuellt självbiografiskt stoff. Har kanske författaren själv genomgått den skilsmässa som beskrivs i texten?

För självbiografier gäller ofta det omvända: uppmärksamheten riktas mot möjliga utelämningar och förskönande omskrivningar, det vill säga mot de litterära greppen.

Håkan Nesser utnyttjar dessa motstridiga läsarstrategier – som i grunden givetvis går tillbaka till den alltid lika intressanta glidningen mellan fakta och fiktion – i den tunna vitboken Sanningen i fallet Bertil Albertsson? (Albert Bonniers Förlag). Albertsson var den uppburne idrottshjälte, Kanon-Berra, som i succéromanen ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” (1998) först avslöjades som kvinnomisshandlare, därefter klubbades ihjäl med en slägga. Någon av bokens huvudpersoner, samtliga sympatiskt beskrivna, begick dådet. Men vem blev aldrig riktigt klargjort.

De flesta som läste denna roman – ofta sedd som en höjdpunkt i författarskapet – funderade nog över i vilken grad Nessers egen bakgrund i Kumla och senare Uppsala vävts in i berättelsen.

I den nu utgivna vitboken om Bertil Albertsson är situationen den omvända. Nesser förklarar inledningsvis att kriminalgåtan – oavsett tidigare förnekanden – bygger på ett autentiskt mordfall och att tiden nu är inne att avslöja gärningsmannen.

Så långt känns det ganska spännande. Slutligen ska alla kort på bordet. Men vad gäller den fortsatta vitboken – som alltså har ett tydligt dokumentärt anslag – kan man inte tro annat än att det rör sig om en total fiktionalisering. Här framträder huvudpersonerna själva, eller deras anhöriga, och diskuterar mordgåtan. Även en av romanens läsare träder in i skildringen och framför psykologiskt djuplodande teorier. I ett avsnitt, ett njutningsfullt lustmord på en övertolkande litteraturvetare, spekulerar signaturen ”Eugen G Brahms” hej vilt om att spåren i romanen leder tillbaka till Nesser själv.

Något entydigt svar på mordgåtan får vi dock inte heller denna gång: ”Det är min förhoppning att varje läsare skall finna sitt eget svar på den frågan i och med denna skrift.”

Lite kul är det. Spexigt. Men mest ställer det tunna häftet frågor. Vad är egentligen poängen? Det kan ju inte handla om att lansera romanen. Den är sedan länge en succé. Inte heller om att lansera filmen som kom 2005 och visas i tv i kväll.

Kanske finns det en ambition att ”lyfta” författarskapet ur deckarträsket. Att träda in i den mer prestigefyllda litterära diskussionen kring fakta och fiktion. Referenser görs till både Cervantes, Shakespeare och Kant. Själv tänker jag på Kurosawas klassiska film ”Rashômon”, som på liknande sätt gestaltar ett mord från olika, delvis motstridiga, synvinklar.

Sedan handlar det säkert också om författarens roll i dagens mediala offentlighet. Att producera är ett måste. Likaså att synas. Och vad är då bättre än en spin-off på författarskapets mest berömda mordgåta.

TORBJÖRN FORSLID

docent vid K3, Malmö högskola

Filmen ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” visas i SVT1 i kväll. Därefter avslöjar Håkan Nesser verkligheten bakom boken och filmen.