Vet ni varför bokstaven z är så stor i dansbandsalfabetet? En gång när Lasse Stefans skulle uppträda var det så många band bokade att vaktmästaren helt enkelt hade slut på ”s” när han skulle annonsera dem, berättar Leif Eriksson i ”Livets band – den svenska dansbandskulturens historia.” Lasse Stefans fick nöja sig med ett icke efterfrågat litet z.

Det är en anekdot som passar den dansbandens snyfthistoria som Leif Eriksson skriver fram. Man tager vad man haver. Man nöjer sig och stretar på, medan dansbanorna flagnar. Man benämns med de bokstäver som blir över när de viktiga har talat. Hallå du gamle indian. Allt löser sig, bara man har humöret. Det är bättre att bli felstavad än förtigen. Låt oss hålla om varann i natt.

Rocken, den är ouppnåelighet och distans. Men dansbandmusik är tillgänglighet och närhet. Den är kroppskontakt medan rocken är en pose. Den är, kort sagt, kramgo.

Den svenska dansbandsmusiken steg, med Göran Greiders ord, fram ur sextiotalets popmusik och ekade i några årtionden ”som en stor, svettig kärlekssång ut över Sverige”. Det låter onekligen romantiskt. Jag önskar jag hade fått höra den.

Det var rockkungarna som fick det svårt när Beatles slog igenom, medan dansbanden hade heydays. Det var tack vare Trio me’ Bumba som Beatles slog i Sverige.

Leif Eriksson går rakt på beröringen i dansbandskulturen, ackompanjerad som han är av Martin Bogrens vackert kopierade femtiotalsskimrande svartvita bilder av dansbanekroppslighet.

Dansa dansband är friskvård, det är kaloriförbrukning och tillitsövning. Det är, som det heter i Birgitta Holms bok ”Pardans”, den perfekta dialogen. Dansbanan är den enda plats där man kan etablera fysisk kontakt efter att bara ha sagt hej. För dansens skull finns texten och musiken. Musiken, som låter likadant nu som alltid förr ”och så ska det vara”.

Dansbandsmusik är musik som används i specifika situationer – som kampsånger, militärmarscher och väckelsepop – den har brukare, och de brukar för fulla muggar. ”Livets band” är en bekräftelsebok i coffeetableform som berättar allt som fansen redan vet, samtidigt som den läxar upp oss andra, icke frälsta, för vårt förmodade fördömande.

Dansbandsproducenterna har alltid varit fenomenala på överlevnad. Minns hur Bert Karlsson fyllde på skivbolaget Marianns sviktande ekonomi med pengar han tjänade på flyktingförläggningsverksamhet. Fyra miljoner från Invandrarverket i månaden rullade in, som Daniel Levin visade i sin bok ”Bert Karlsson – oraklet i Skara” för ett par år sedan. Man tager vad man haver. Man kan hota med Europadomstolen när dansbandslåtar inte får kvala till Svensktoppen. Det är bättre att bli felstavad än förtigen.

Så varför gråter Leif Eriksson? Nu när Peter Settman leder ”Dansbandskampen” i SVT och inkludering pågår. I våras startade SR P4 Dans. Det är som om han tror att han måste gråta. Ställa dansbandsmusiken i ledet där man köar för identitetspolitisk upprättelse, i dansbandens fall från alla möjliga förtryckare: Popsicle som en gång ville se Arvingarna dö, Finansdepartementet som höjt dansbandsmomsen till 25 procent, Sveriges Radio som inte spelat dansbanden tillräckligt, John Travolta som kom med ”diskohotet” 1979, Folkhälsoinstitutet som inte har med dansbandsdans i sin genomgång av vad som är nyttigt för oss, Kulturrådet som skiter i dansen i sin Kulturbarometer, för att inte tala om Tidsandan, som ”slog till” på 70-talet, och ”var anti allt som fanns”.

Det är som om han tror han måste tala med inlärda fraser om hotet mot en Kultur på Utdöende. Publiken som blivit ”skambelagd”. Skammen som revolutionär känsla.

Jag är rädd att det Leif Eriksson, som så många andra företrädare för allehanda avdramatiserade subkulturer, gråter över är förlusten av det skamliga. De som dänger till just danbandsmusiken för social positionering med nedåtsparkar, är färre än någonsin. Dansbandsmusiken har flyttat in i samtidens kuriosakabinett och ingen är rädd för den längre – möjligen, men knappt det heller, för Peter Settman.

MALENA RYDELL

journalist