Bråkmakare och salafi enade i ett bisarrt jihad

”Att öppna en moské är som att stänga ett fängelse”, sa en fransk muslimsk debattör på 1980-talet. Citatet har ofta använts för att understryka de muslimska församlingarnas viktiga sociala arbete. I moskéerna finns människor som stödjer familjer i migrationsprocessen och skapar en meningsfull verksamhet för dem som lever i utanförskap.

Den omdebatterade islamiska föreningen i Rosengård som avhysts från sin föreningslokal hade denna funktion. Men det finns en annan sida av församlingen, som också är värd att diskutera.

I alla sammanhang där det finns muslimer, finns samtidigt en mängd olika tolkningar av islam. Det förekommer konkurrens kring vem som har tolkningsföreträde. I den aktuella islamiska föreningen har denna kamp vunnits av den ideologiska inriktning som kallas salafi, som anses vara den mest hårdföra, puritana och västfientliga tolkningen av islam. Den som inte accepterar deras tolkning anses som otrogen – ett epitet som också används mot vanliga muslimer.

Gruppen står för patriarkala, homofoba och odemokratiska värderingar. Angrepp mot väst kan legitimeras utifrån att man anser att väst attackerat muslimerna först. Ett jihad pågår i försvaret av den rätta tron där alla medel är tillåtna.

Det är därför obegripligt hur antifascister kan stödja en så pass fascistoid gruppering som denna. Situationen kan beskrivas som halal-hippiens ultimata paradox: stödet för ”den Andra” mot majoritetens diskriminering förblindar att se det förtryck som utförs av dessa ”Andra” i sin tur. Antifascismens mest grundläggande värderingar läggs åt sidan i detta odelade stöd, där kampen mot etablissemanget och makteliten överskuggar allt annat.

I Rosengård har de förenats med salafi-gruppen i ett slags bisarr jihad mot polis, brandmän och busschaufförer, men vad är det egentligen man vill uppnå med sina kravaller?

Om målet med kampen är att få tillbaka sin lokal, eller en alternativ föreningslokal bör man ha följande insikter klara för sig. Salafi kommer fortsättningsvis få en plattform att sprida sin specifika tolkning av islam i Rosengård. Jag vet personligen flera situationer där denna islamvariant har splittrat familjer, uppviglat misstro mellan människor och skapat stora skuldkänslor hos dem som inte ansetts ha antagit denna ”rätta tron”.

Den enkla formeln att en moské stänger ett fängelse stämmer inte längre. Tänk om det kan vara tvärtom, att en moské kan understödja odemokratisk verksamhet?

Samtidigt – även om de inte får en ny lokal så försvinner inte salafi från Rosengård, däremot förloras en kontaktkanal för samhället att föra dialog med dem.

Islam är ingen egenskap hos människor, utan en tro med en mängd olika värderingar och politiska idéer. Dessa kan kritiseras, utan att man för den skull är emot muslimer av främlingsfientliga skäl. Det är de muslimska ungdomarna som hamnat i kläm i det brinnande Rosengård. De har blivit brickor i ett spel organiserat av oansvariga muslimska ledare med egna ideologiska syften och professionella bråkmakare med vänstersympatier.

Med eller utan lokal är de uppenbarligen utan vettiga vuxna förebilder. Utanför.

PERNILLA OUIS

biträdande lektor och forskare i hälsa och samhälle, Malmö högskola