Sanningen bakom emo

Det är lördag, klockan är tre och på Centralstationen i Malmö står ett femtiotal svartklädda ungdomar i en spretig cirkel. Det är Emelie Nilsson som har organiserat träffen och hon är lite besviken över att de inte kommer att kunna göra som förra gången de samlades.

Då var de dubbelt så många och vandrade hand i hand längs gågatan, fyllde upp hela gatans bredd och lät mötande passera under deras uppsträckta armbroar. Det går inte nu när kommunen placerat ut hinder i form av röda julmarknadsbodar. Dessutom är det för kallt, så många har stannat hemma.

Emelie är emo. Precis som resten av klungan. Eller, just benämningen emo är lite vansklig. Det är ungefär som med blatte och bög, när de kallar sig själva och varandra för emo är det okej, men när utomstående gör det är det svårt att veta om det är en förolämpning eller inte.

För av någon anledning verkar många ha problem med den här subkulturen, kanske för att allt nytt är svårt och allt man inte känner till är konstigt. Så för att reda ut vad det handlar om listade jag de vanligaste fördomarna om emosar och lät Emelie och hennes två emokompisar Philip Eklund och Oskar Nilsson bemöta påståendena.

Ni klär er i svarta kläder, har tajta brallor eller trasiga strumpbyxor, slitna skejtskor, tishor med bandtryck och nitbälten.

– Det stämmer bra, säger Philip, men jag försöker att inte vara helt svartklädd, utan tar en bandtröja eller något vitt eller rött också. Svart, vitt och rött är typiska emofärger. Det var på 80-talet någon gång som den här klädstilen skapades, för att de band man lyssnade på såg ut så på scenen.

Och så har ni stora, svarta hår med lugg över ögonen, svartsminkade ögon och piercingar.

– Ja, jag färgar håret svart, har i en massa hårsprej och tuperar det i nacken, säger Emelie. Man kan ha färg i det också, som rosa och blått eller svart–blont.

– Det är viktigt att synas, att inte vara en i mängden, säger Philip. Jag har alltid på mig mina kedjor, men sminkar mig bara ibland.

– En del målar kryss vid ögonen för att visa att de är straight edge, men 99 procent är posers, säger Oskar. Det finns inga regler om att man inte får till exempel dricka eller äta kött när man är emo.

Vad är skillnaden mellan fashioncore och scene?

– Det är mest tjejer som är scene, det är väldigt färgglatt och lite barnsligt, de är inspirerade av manga och Hello Kitty, säger Oskar. Fashioncore är ungefär som vi är klädda, det är det vanligaste.

Hur mycket har ni lånat av punkarna?

– Det är kanske nitarna och de svarta kläderna i så fall, men de rakar av håret på sidorna, jag vill ha kvar mitt hår, säger Philip.

Ni är deppiga, självdestruktiva och skär er i armarna.

– Några gör det men långt ifrån alla, det är mest 13–14-åringar som vill ha uppmärksamhet och lägger ut bilder på sina armar på bilddagboken, säger Philip. Många tror nog att vi är deppiga för att musiken är deppig, men de flesta emosar är glada, flummiga och kramgoa.

– Ja, min mamma blev förvånad över att alla är så snälla och sociala, hon trodde att vi skulle ha en helt annan attityd, säger Emelie.

Ni lyssnar på band som Tokio Hotel, My Chemical Romance och Fall Out Boy och campar utanför konserterna timmar i förväg.

– Nej, vi hatar sådana band, säger Oskar. Det är sådant som fjortisarna lyssnar på. Vi lyssnar på mer metalinspirerade band.

– Det är de små emosarna som campar, när vi skulle se japans­ka Miyavi i Stockholm var det folk som hade varit där två dygn i förväg, säger Emelie. J-rockbanden har mer extrema fans som lär sig tio ord på japanska och sedan säger de inget annat till varandra.

J-rock?

– Det är en typ av japansk rock som är stor i Japan men börjar komma hit nu, säger Oskar. Artisterna och fansen har färgglada frisyrer och inspireras av anime och manga. Och så lägger fansen till san till sina namn för att de ska låta mer japanska.

Ja, alla emosar verkar ha alias.

– Det är för att sticka ut, säger Nintendocore, eller ja, Oskar. Om någon pratar om Emelie och Philip vet jag kanske inte vilka det är, men om den säger Vanity is Tragedy och Nero så vet jag direkt.

Ni umgås i stora grupper och gör inte så mycket mer än bara det.

– Ja, vi är ofta ett stort gäng som bara hänger, eller så har vi EC-events. EC står för Emocore, det är ett emoforum på nätet, säger Philip. Där lär man känna många.

– Eller om man ser någon som är emo kanske man går fram och pratar, säger Emelie. En gång började två andra emosar prata med mig och min kompis på stan och det slutade med att vi gick och fikade.

Emo handlar inte bara om musikstilen emo nuförtiden, det är nästan mer en subkultur och en klädstil.

– Nu är det så. Innan var det bara en musikstil, nu är det både utseende och musik, kanske femtio-femtio, säger Oskar. Men jag tar ju inte på mig en bandtröja utan att veta något om bandet.

– Man kan vara emo även om man bara lyssnar på musiken och inte har kläderna, men man kan inte bara ha kläderna och vara ointresserad av musiken, då skulle man inte höra hemma, säger Emelie.

Många emosar är antingen bi- eller homosexuella.

– Vissa som inte vågat komma ut tidigare kanske gör det när de blir emo, vi är mer accepterande och dömer inte människor som är alternativa, säger Oskar.

– Men många av dem som kal­l­ar sig bi är bara osäkra trettonåringar som ser det som en trend, min kompis är bi, då vill jag också vara det, säger Emelie.

Man blir emo bara för att synas och sticka ut och för att reta upp föräldrar och andra som bestämmer.

– Det är jätteroligt när gamla stirrar på en, säger Emelie. När jag var i Stockholm så var det en tant som stannade och kollade på oss och sa att ni har inte bara likadana kläder, ni är snygga också. Sådant är alltid kul.

– Ja, man vill synas, säger Philip. Jag fick först inte färga håret svart för mina föräldrar så jag började med att tona det. Men sedan bytte jag stil över en natt, från jeans och blont korkskruvshår till svart hår och nitar.

– Min familj undrade först på vilken soptipp jag hade hittat mina byxor, säger Oskar. Då var det nästan ingen som var emo i skolan, nu är det kanske tio–femton personer av sjuhundra.

Man slutar att vara emo när man blir vuxen.

– Nej, jag kommer fortsätta att vara emo, säger Emelie.

– Jag har nog lugnat mig lite, säger Oskar.

– Jag blir bara värre och värre, säger Philip. Så länge jag lyssnar på musiken kommer jag att klä mig utstickande.

På söndagen sms:ar jag Emelie och frågar hur det gick på emoträffen. Hon svarar att de hade gått till Shock, klädbutiken som är en orgie i emokläder och -accessoarer. Där hade de blivit fotograferade av personalen, precis som förra gången de hade emoevent. Bilderna kommer förmodligen att läggas upp på nätet.

Sedan gick de och åt hamburgare och undvek att bli utkastade. Det har hänt dem tidigare. Någon gång för att andra ungdomar börjat kasta mat på dem och sedan gått och sagt åt personalen att det var emosarna som var stökiga, någon annan för att de bara var lite för många.

Efter maten gick de tillbaka till stationen igen och hängde för att det var för kallt utomhus. Nu har de vinteruppehåll för EC-träffarna, men ska ses igen till våren.

Lite senare kommer det ytterligare ett sms från Emelie: Vi kramades massa också.