Köttbullar och makt

Midori längtar efter någon som älskar henne villkorslöst. Hon är ganska vilsen, nitton år gammal, ensam i världen, lite berusad och försöker förklara för Toru som hon eventuellt är förälskad i: ”Tänk dig att jag skulle säga åt dig att jag skulle vilja äta jordgubbstårta. Och du skulle lägga allt annat åt sidan och rusa ut och köpa en åt mig. Sen kommer du tillbaka andfådd, faller på knä och håller fram den där jordgubbstårtan mot mig. Då säger jag att jag inte är sugen längre och kastar ut tårtan genom fönstret. Det är en kille som skulle kunna ställa upp på det som jag letar efter.”

Toru blir ganska förvånad. Han säger att han inte är säker på att det där Midori talar om har särskilt mycket med kärlek att göra. Jag tror att Midori – och Haruki Murakami som skrivit romanen ”Norwegian Wood” – har en poäng.

Midori talar om själviskhet och om en kärlek som är så trygg och så stor att den också tål att få gåvor förkastade: ”Då ger jag honom all kärlek han förtjänar för det han har gjort” förklarar hon för den förundrade Toru.

Jag tror att hon också talar om makt. Makt finns som en underliggande förutsättning i alla förhållanden, så är det bara, och det där uttrycket ”att arbeta på sitt förhållande” handlar bland annat om att utveckla och befästa en nödvändig maktbalans.

Det finns också alltid en frestelse att utnyttja den andres tillgivenhet för att skapa sig en överlägsen position: och den som älskar mest, den som är mest beroende är i underläge.

Som den norske sociologen Fredrik Engelstad krasst uttrycker det i ”Vad är makt?”: ”Att älska försätter oss i en svag position, att vara likgiltig i en stark”. Kanske är det så Midori tänker – hon vill försäkra sig om att hon är i överläge, att den tänkte mannen älskar henne mer än hon älskar honom. Den ratade jordgubbstårtan, hans accepterande av att hans gåva fräckt förkastas, är bevis på hennes makt, och så länge som hon är i överläge är hon trygg. Då kan ju hon välja att gå, då riskerar inte hon att bli övergiven, lämnad, ratad.

Få människor har råd – emotionellt och/eller ekonomiskt – att avvisa en gåva på det sätt som Midori gör. De flesta människor tar tacksamt emot gåvor, oavsett om det som ges är något vi vill ha och behöver eller inte. Uppfostran och kulturella koder har lärt oss att det är oförskämt att tacka nej till en present.

I det där ”arbetandet på förhållandet” som mänga människor är så upptagna av, och då avser jag särskilt kärleksförhållande, tycks också gåvor spela en väsentlig roll. Tänk till exempel på ”Bröllopsform” som TV4 visat under hösten så förstår ni vad jag menar. I varje avsnitt mötte tittarna ett par som varit gifta i några år, lagt på sig en ansenlig mängd fett, glidit ifrån varandra både sexuellt och känslomässigt och kämpar med sådana saker som de flesta kämpar med: barn, städning, ekonomi.

Då ryckte alltså fyran in för att hjälpa dem att bli dels smala, dels hitta tillbaka till varandra igen. När paren skulle beskriva vad som gått snett och vad som saknades så uttryckte i synnerhet kvinnorna en brist på romantik som förklaring. Och när männi­skor ska vara ”romantiska” så ingår gåvor som omistlig del: blommor, choklad och underkläder.

Det är alltså framför allt mannen som uppvaktar kvinnan med gåvor. Mannen som likt en fet katt kommer dragande med sitt byte och lägger framför hennes fötter. Det ska blidkas och smörjas och fjäskas. I själva verket kanske det handlar mer om att arbeta på den egna maktbasen än på förhållandet.

Från socialantropologin är det väl känt att den som vill vara hövding visar det genom slösaktighet och stora gåvor. Den som strör gåvor omkring sig och slösar visar att han har stora resurser. Den som ger har också rätt att vänta sig gengåvor – kan då inte mottagaren ge något tillbaka får han eller hon betala genom att medge sin lägre status och underordning. Plötsligt känns de där buketterna och chokladaskarna inte alls romantiska längre.

Man kan ju ge annat än underkläder och böcker. Hemrullade köttbullar och välskötta krukväxter i fönsterkarmen till exempel. Det skriver Runar Döving om i ”Vaffelhjertets makt”, om kvinnliga martyrer som med varje hembakad kaka tycks säga ”efter allt vad jag gjort för dig ...”. Att bygga en maktposition genom att skapa hemtrevnad bygger till stor del på hemlighetsmakeri: på att inte avslöja den hemliga ingrediensen i köttbulls­receptet.

Men – och det är ett stort men – trivselgåvorna ger inte makt automatiskt. Mottagarna måste erkänna att de medför någon form av framtida förpliktelser – typ att återvända hem jul efter jul. Om ingen längre bryr sig om de hemrullade köttbullarna, om barnen inte åker 22 mil för att äta dem, utan lika gärna äter köttbullar från frysdisken, så ger de ingen makt längre.

Makt. Och rädsla. Kanske är Midori och köttbullsmödrarna och männen och kvinnorna i ”Bröllopsform” mest av allt rädda – rädda för att vara den som blir lämnad, ensam.

Och alla anstränger vi oss väldigt mycket för att hitta rätt gåva till de människor vi älskar mest av allt. Och känner oss lite nervösa när pappret skalas av. Som om saker skulle kunna berätta något om vad vi känner.