Eva Ström minns en av Skandinaviens ledande lyriker

Inger Christensen är död. Det sorgliga beskedet innebär att inte bara en av Skandinaviens ledande lyriker är borta, utan en av världens främsta poeter, ständigt nämnd och föreslagen till Nobelpriset. När tyska kritiker i Die Zeit nyligen skulle välja sin favoritkandidat till priset var det Inger Christensen som stod högst på listan, Men liksom 1900-talets andra stora danska diktare Karen Blixen blev priset aldrig hennes. Men det förändrar på intet sätt värdet av den litteratur hon skapat, som hon också generöst delade med sig av vid uppläsningar både i Skandinavien och internationellt.

Jag träffade Inger Christensen för ett knappt år sedan i Köpenhamns vackra bibliotek, Den sorte diamant, där hon läste sin storslagna sonettkrans: "Sommerfugledalen - Et requiem". "Det tar exakt 15 minuter", sade hon, och det gjorde det också. En minut per sonett.

Det fanns precision i allt Inger Christensen gjorde. Och nu när hon är borta tycker jag själv hon liknade en diamant: mångfasetterad, gnistrande, speglande, skarp, formmedveten, men inte nödvändigtvis svart, för det finns en stor livsbejakelse i hennes poetiska värld även när hon sjöng en sorgesång som i "Sommerfugledalen", eller i "Alfabet", där hon med språket och matematiken beskrev en värld både av skönhet och smärta.

Jag minns första gången jag träffade Inger Christensen på en folkhögskola i Skåne på 80-talet, vid ett översättarseminarium. En uppgift var förelagd några danska författare, och förslagen sjöng i luften. Något utanför gruppen satt en kvinna, totalt försjunken som om hon inte alls brydde sig om vad som försiggick. Så plötsligt upphov hon sin stämma – det ålderdomliga uttrycket är på sin plats – och presenterade en lång och fullständigt briljant översättning utantill. Det blev tyst. Det fanns ingenting mer att tillägga.

Jag insåg att jag hade mött inte bara ett omisskännligt språkligt geni utan också något mer – det var som att möta en bard vid ett vikingahov, en ursprunglig diktare som talade ur historiens djupaste skikt. Det var så Inger Christensen presenterade sig för mig. Det var den stora dikten som talade, och hon sjöng, som man förställer sig att Dante och Shakespeare sjöng, ur djupet av sig själv, men också av litteraturens alla röster.

Christensen föddes 1935 i Vejle och studerade till lärare efter studentexamen. Hon debuterade 1962 med diktsamlingen "Lys", och redan här visar hon ett av sina stora teman, språket och världen, och förhållandet mellan dem. I en essä kallad Samspil beskriver hon hur den barnsliga oskuldens tid, då värld och jag är ett, ger vika. "Då jag var nio år, var världen också nio år. Det var i varje fall ingen skillnad mellan oss, inte någon fientlighet, inget avstånd".

Vid 10 års ålder upplevde hon världskrigets avslutning och Danmarks befrielse men också att världen blev 10 biljoner år, och att en del av jaget kunde betrakta den andra delen. Denna iakttagande självmedvetenhet hade också med kroppen, sexualiteten att göra. Biologi och språk, politik och sexualitet blir nyckelord i hennes värld. Noam Chomskys teori om att människan äger en förprogrammerad grammatik blev en tanke som rimmade på hennes syn om biologins betydelse, och den gav också Christensen en fantastisk lyckokänsla, en övertygelse om att språket är en direkt förlängning av naturen. "Att jeg havde samme 'ret' til at tale som traet til at saette blad."

Denna upplevelse blev upphovet till Christensens diktsamling "Det" och nog känner man igen denna biologiskt växande princip i de diktsamlingar som hennes berömmelse främst vilar på: "Alfabet" från 1981 och "Sommerfugledalen" från 1991. I "Alfabet" vecklar dikten ut sig enligt Fibonaccis matematiska talserie, en princip som finns i spiralformade snäckor, i solrosens bladsättning och andra biologiska former. Som en besvärjande motkraft under det kalla krigets höjdpunkt började Christensen med alfabetets hjälp bygga upp en diktvärld tills en hel lustgård stod i blom av aprikosträd och cikoria, ceder och cypress. Men i dikten införlivas också dioxinet och ensamheten, gevären och atombomben. Döden och livet växer tätt inslingrade i varandra och fortplantar sig som språket själv.

Inger Christensens författarskap förenade just virtuost sträng form med oförliknelig lyrisk musikalitet i en skönhetens exakthet. I början av december sändes i radio ett program om Inger Christensen och musiken, där man kunde höra en 27-årig Christensen sjunga sina debutdikter i alla bemärkelse klockrent. Sedan debuten på sextiotalet publicerade hon förutom lyrik även romaner, skådespel, berättelser, barnböcker och essäer men det är som originell och formsäker poet hon nått världsrykte.

Samma existentiella laddning som i "Alfabet" återkom i "Summerfugledalen". Denna dikt består av femton sonetter där den sista består av begynnelseraden av de övriga fjorton. Den femtonde sonetten reser sig som en bevingad fjäril ur de övriga fjorton, en bild av själen befriad från sitt kroppsliga fängelse, en klassisk uppståndelsesymbol. Fjärilsdalen blir dödens hyllning till det oförgängliga i livet. Här ett utdrag ur den sjunde sonetten i Sven Christer Swahns lyhörda tolkning:

Så minn mig om en sommardag på Skagen

Då ängsblåvingarna i parningsflykten

Flög runt som himmelsflikar hela dagen

Med ekon av det blå från Jämmerbukten

Men vi som bara solade och andades

Så talrika som bara två kan vara

Fick kroppens element så sammanblandade

Av jord som havs och himmels mellanting

Två människor som gav varandra bara

Ett liv som inte dör som ingenting

Inger Christensen dikt har inte bara blivit beundrad, analyserad och ständig hyllad av nationella och internationella priskommittéer. Den har blivit något mycket ovanligare – nämligen djupt älskad. Idag har lyriken sorg. Men Inger Christensens poesi finns kvar – oundgänglig och oförglömlig.

EVA STRÖM

författare och läkare