Kändis är granne med Gud

En lismande Céline Dion blir spöklikt apokalyptisk i kontakt med en gammal blueslåt. Konceptkonstnären Erik Bünger mixar och matchar populärkulturella sekvenser som triggar igång tanken om en gömd betydelse.

– Nästan i alla verk finns något extatiskt eller irrationellt som döljer sig inom det som verkar väldigt alldagligt, säger Erik Bünger.

Ett exempel hämtar han från ”Yes we can”, kampanjvideon av Will.i.am där Barack Obamas tal ljuder låten igenom.

– Videon är ju svartvit. Och lyssnar man noga hör man att rösten låter som en gammal inspelning. Man har använt teknik för att få honom att framstå som Martin Luther King eller Kennedy. De blev mördade – alltså blir det som om Obama redan är död också.

En sådan dold mystik, en närmast religiös tematik, återkommer Erik Bünger till i sin konst. Inte minst i de tre verk som han kommer att presentera på Krets filmfestival i helgen. Ett heter ”Gospels” och består av en mängd korta sekvenser från filmers extramaterial eller musikdokumentärer där någon i branschen beskrivs av vänner och kollegor.

Denna ”Honom” som alla talar om antar en närmast mytisk gestalt.

– Vi tror att vi lever sekulärt men om vi ser hur vi förhåller oss till kändiskulturen så ersätter den mycket av det som tidigare kyrkan stod för.

Erik Bünger betonar att han inte vill komma med pekpinnar.

– Många uppfattar det som en mediekritisk film men så är det inte. Man kan också bli förförd av den. Sedan kanske äcklad och sedan hamna någonstans mittemellan.

Erik Bünger skulle bli musikkompositör, gick Musikhögskolan i Stockholm men det kändes för inskränkt och tråkigt. Istället blev det Berlin, ljudinstallationer och en flytt in i konstvärlden. Musiken finns med som en ständig idékälla.

Som i fallet ”God Moves on the Water”, när låten med samma namn från 1929 av bluesartisten Blind Willie Johnson kombinerad med Céline Dion-videon ”My Heart Will Go on” ger en ny kommentar till Titanics undergång.

– Jag såg den utan att ha ljudet på och hon framstod som en hysterisk sierska. Så körde jag den gamla låten och känslan blev apokalyptisk. Céline Dions förföriskt lismande sätt blev till något hotfullt, spöklikt.

Vad ligger det för drivkraft bakom att stjäla vad andra har gjort och sätta in det i nya sammanhang?

– Jag tänker mig det som att jag sitter hemma och spelar skivor. Att jag gör kommentarkonst, som en exeges till bibeln. Kommentarer som bygger vidare och vidare. Jag gillar tanken att de verk jag gör bara är en trigger som inte stannar vid själva verket i sig. Det är som Jorge Luis Borges otroligt kärnfulla noveller. Jag läser en varje morgon och går sedan och tänker på den hela dagen.