En fläkt av Manhattan i Malmö

Man tjuvkikar på fnittrande cellister som kliar sig på näsan, är med när scenarbetare i basebollkeps röjer scenen mellan akterna och ser hjältetenoren klappa operadivan i rumpan inför applådtacket.

Dessutom upplever man en operaföreställning i toppklass. Stortorget i Malmö en råkall januarikväll är inte Manhattan. Ytterplats, rad två, på Spegeln är inte The Met-parkett.

Digitalt direktsänd opera på en bio är inte samma sak som liveopera.

Sant, sant, sant. Men annorlunda behöver inte bara vara surrogat. Efter att för första gången ha testat så kallad HD-opera, inklusive kaffe och dammsugare i pausen, är jag entusiastisk.

Centrala dimensioner av operaupplevelsen försvinner eller försvagas förstås, men andra kvaliteter tillkommer eller förstärks. Det är fascinerande att i knivskarp närbild se tenorens tårar och det är roligt att i pausen vara med när föreställningens tv-värd, supersopranen Renée Fleming, som en operasportens Peter Jihde, intervjuar kvällens stjärnor.

Till detta den då och då återkommande känslan av glad gemenskap. Här sitter vi på hundratals biografer i Amerika och Europa, från Texas till Tomelilla och delar ett ögonblick av hänryckning. The Met är nu inne på tredje säsongen av satsningen på liveöverförda föreställningar i high definition-teknik. I Sverige härbärgeras de av Folkets hus-biograferna Digitala Hus. Globalisering när den är som bäst.

Och ”La Rondine”? En av Puccinis mindre ofta spelade saker. Storyn dum (La Traviata minus hostningar och död). Musiken mycket fin, särskilt kvartetten i andra akten. Och Met-uppsättningen är både art deco-läcker och, faktiskt, så småningom gripande. Den karismatiska världsstjärnan Angela Gheorghiu och hennes scenpartner Roberto Alagna är ett (äkta) par också privat och den varma fysiska intimiteten i deras samspel vittnar om kärlek inte bara i och till just den här operan.

Nästa HD-opera från The Met är ”Orfeus och Eurydike” av Gluck, 24/1.