Hiv bakom rubrikerna

Annars är sjukdomen något som osmittade svenskar sällan verkar fundera på idag. Efter åttiotalets massiva upplysningskampanjer och tillhörande hysteri har hiv på många sätt glidit ur det allmänna medvetandet. Detta trots att 2007 innebar en kraftig ökning av antalet smittade: 541 personer, vilket är det högsta antalet rapporterade fall sedan 1986.

Anna-Maria Sörbergs bok Det sjuka (Atlas) kan läsas som ett försök att få igång samtalen, men är också en djupt politisk text: via intervjuer med dömda ”hiv-män” och en ”hivkvinna” granskar hon hur lagstiftningen bidrar till att demonisera de smittade, då Sverige inte bara kräver att smittade ska skydda sig och eventuella partners, utan också att man måste berätta.

Sörberg menar att detta i praktiken innebär att man lägger allt ansvar på den smittade och att människor som inte bär på viruset helt slipper undan – när hiv i själva verket måste vara en ange­lägenhet för alla.

Det är välskrivet och vältänkt, och gripande i mötena med personerna bakom den mediala bilden av målsökande robotar som drar runt Stureplan i jakt på offer att ragga upp och smitta ner. Sörberg håller inget försvarstal – att ovetande partners blivit smittade av de intervjuade är ett faktum – men hon ger dem röster och dimensioner och påpekar också det etiskt komplicerade i flera av domarna. En av ”hiv-männen”, Charles, utvisades till exempel efter avtjänat straff på livstid till sitt förra hemland Tanzania, där tillgången på bromsmediciner är obefintlig.

Det är en tunn liten bok, ”Det sjuka”, och man läser den i en enda sittning, men texten dröjer kvar länge.

Anna Hellsten, medarbetare på kulturredaktionen