Klostret på den röda sanden

Omgärdad av melonodlingar, olivlundar och pistageträd ligger en av världens äldsta byggnader. Det är ett ståtligt hus, byggt av rosa stenblock, i området Turabdin i sydöstra Turkiet. Klostret Mor Gabriel har funnits i 1 600 år. Man daterar det till 397 efter Kristus. Här talar och undervisar man i Jesu modersmål, vars moderna variant jag själv dagligen talar.

Klostret, som också är ett historiskt museum, är fullt av själ. Här bor en ärkebiskop tillsammans med flera munkar och nunnor. Det är också hem och skola för ett trettiotal fattiga barn från byarna runt omkring. Klosterlivet är ganska monotont och, hade det inte varit för de tusentals turister som besöker Mor Gabriel varje år, också rofyllt. Men det är inte bara turisterna som stör ordningen: klostret är byggt på det som kallas ”den röda sanden”. Dels för att den är rödaktig. Dels på grund av allt blod som runnit här genom tiderna.

I staden Midyat fanns en gång i tiden sju kyrkor, som styrdes av klostrets ­ärkebiskop. I byarna runtomkring fanns det ännu fler. De flesta är nu stängda. På sjuttiotalet flydde en stor del av kyrkornas församlingsmedlemmar till städer som Södertälje i Sverige och Augsburg i Tyskland. Turkiet är nästan tömt på assyrier, som också kallas syrianer och kaldéer.

Turkiet har länge varit ett ormbo av konflikter mellan regimen och minoriteter, men också mellan olika minoriteter. I slutet av förra året polisanmäldes klostret Mor Gabriel av muslimska byfogdar från grannbyarna. Eftersom klostret är ett av de sista fästena för norra Mesopotamiens ursprungsbefolkning reagerade assyrier världen över. I Södertälje demonstrerade tusentals personer.

I polisanmälan hävdas att klostret ägnar sig åt antistatlig verksamhet, en vanlig anklagelse i Turkiet eftersom landet sedan Kemal Atatürks tid drivit en nationalistisk politik där staten kräver att minoriteterna inte hotar ”turkiskheten”. Anmälan innehöll tio punkter, den ena mer befängd än den andra. Det var särskilt en mening som fick femtusen personer att trotsa vinterkylan i Södertälje. Där citerades 1400-talssultanen Fatih Sultan som sagt att ”man ska skära halsen av personer som bryter av en gren från ett av hans träd” om den som hotar islam.

Den 18 december reste en svensk delegation av riksdagsledamöter ned för att undersöka hoten mot klostret. De ville veta hur Turkiet kunde tillåta att ett sjuttiotal värnlösa klosterbor hotades till livet. Jag följde med.

Den första dagen var intensiv och känslosam. Delegationen bevakades och skyddades av den turkiska underrättelsetjänsten. När vi träffade guvernören skrattade han först högt över anklagelserna mot klostret. Han tyckte att påståendena om olaglig missionärsverksamhet och antitstatlig verksamhet var absurda. Däremot ville chefsåklagaren pröva om klostret gjort sig skyldigt till markockupation.

På plats var också Helena Storm, första ambassadsekreterare på den svenska beskickningen i Ankara, som företrädde EU. Hon gjorde klart för guvernören och åklagaren att unionen kommer att följa varje steg av rättsprocessen mot klost­ret. Sverige är det land som starkast verkat för att Turkiet ska bli medlem i EU, ”något vi fått kritik för”, sade Storm och fortsatte: ”Ett hot som det mot klostret förbättrar knappast situationen för Turkiet vad gäller EU.”

Dagen efter hölls rättegången. Förhandlingarna varade i drygt tio minuter. Det enda som avhandlades var datum för nästa förhandling.

När delegationen rest hem åkte jag till klostrets grannby Yayvantepe för att höra vad byfogden tyckte om åtalet. Tillsammans med fem andra män satt vi på golvet i ett av husen i byn. En liten flicka med blåa mandelformade ögon tittade på oss men blev rädd när de vuxna männen började skrika åt varandra. Hon gick fram till fotografen Linda och vände sig mot mig och log.

Byfogden och hans närmaste män hade av medierna utmålats som fundamentalister, galna islamister. Jag ville undersöka hur fanatiska de egentligen var. Var de ute efter att förstöra en av kristendomens heligaste platser?

”De ljuger. Det är biskopen och hans folk som sprider falska rykten. Det är de som har våldtagit vår mark och ska konfronteras med det och inte vi med rykten”, skrek Ismail Cagligan, en av de äldsta fåra­herdarna i byn.

Mukhtar höjde sin hand och skrek tillbaka: ”Håll käften. Du måste uttrycka dig finare, Ismail.”

Bushra, flickan med de klarblå ögonen, tog varsamt Lindas hand och ledde henne ut. De skulle gå ut och umgås med de andra kvinnorna medan vi män fortsatte att skrika i några timmar till.

Jag tog fram den hotfulla polisanmälan och frågade om någon kunde ringa de tre män som undertecknat den. Mukhtar ringde några samtal men undertecknarna ville inte prata med mig.

”Men vet ni som sitter här vad som står i anmälan?”, frågade jag.

Det visade sig att männen varken kunde läsa eller skriva. Inte heller de som hade undertecknat anmälan.

Då återstod frågan: Vem hade skrivit den? Och varför hade de tre byborna skrivit under? Efter en stund kom det fram att det var en statsanställd advokat. Innan jag lämnade byn undrade jag om Fatih Sultans blodiga uppmaning i anmälan. De tyckte att den var giltig, om inte annat så symboliskt.

Den främsta förklaringen till den märkliga rättegången mot klostret fick jag ironiskt nog när jag var tillbaka i Sverige och läste en intervju med en turkisk advokat och parlamentsledamot. Süleyman Celebi berättade för Evrensel.net att ickemuslimerna hade lämnat Turkiet frivilligt, att de aldrig blivit förföljda. Han menade dessutom att hans egen stam är assyriernas beskyddare. Samtidigt ställde han sig bakom åtalet mot klostrets administration och anklagade biskopen för markstöld.

Celebi representerar AKP, regeringspartiet, som av vissa ses som demokrati­ivrare, av andra som ett islamistiskt parti som vill införa ett religiöst styre. Nästan alla bybor i de byar som vill ha del av klost­rets markegendomar har i det senaste valet röstat på Celebi och hans AKP.

Under hela min livstid har intellektuella turkar kämpat för att rasera feodalsystemet. Nu är det tillbaka. Kanske mer cementerat än någonsin i modern tid. AKP väljer representanter från stora släkter och mäktiga stammar för att vinna. Visst, det är fria val. Men Turkiet riskerar också att bli ett land där obildade bönder åter utnyttjas av mer bildade ledare.

Två rättegångar återstår mot klostret Mor Gabriel. Den ena handlar om huruvida muren som har byggts för att skydda klosterborna är olaglig. I den andra rättegången har klostret stämt staten för att ha konfiskerat 270 hektar innanför muren. Att muren behövs råder det ingen tvivel om. Det verkar i själva verket handla om en makttävling, där mäktiga stammar vill bevisa att det är de som bestämmer.

På vägen tillbaka till Sverige besökte jag ett annat historiskt kloster, Deyr ul-Zahfaran, Saffransklostret. Där träffade jag flickan Mahbuba vars familj hade sökt skydd i klostret. De hade flytt från den islamistiska förföljelsen i Mosul i norra Irak.

En muslimsk barndomsvän som är född på samma gata som jag i Midyat körde mig till flygplatsen. Just då rapporterade radion att guvernören som delegationen hade träffat, Mehmet Kiliclar, hade ­omplacerats. Min vän var övertygad om att det berodde på rättegångarna mot klost­ret. Jag visade honom en bild på flickan Bushra från byn Yayvantepe och en bild på Mahbuba. Båda har mandelformade ögon. Enda skillnaden är att Bushra har blå ögon medan Mahbubas är bruna.

Två flickor som bor några mil från varandra. Men just här, och just nu, finns få förutsättningar för att de ska kunna se varandra som något annat än fiender. En anledning är en löjlig rättgång som drar in ett kloster i ett intrikat politiskt spel.

Nuri Kino, frilansjournalist