Vad för slags bok är "Gömda"?

Om Liza Marklund, hennes pr-agent och Piratförlaget får bestämma är ”Gömda” en roman, ofta preciserat till ”dokumentärroman”. Det är kärnan i försvarsstrategin i den debatt kring boken som nu blossat upp. De anklagelser som riktas mot ”Gömda” och dess författare faller ju platt till marken, eller förväntas i alla fall göra det, om den är en skönlitterär skildring. Att anklaga en thrillerförfattare för bluff och lögn skulle bara uppfattas som fånigt.

”Gömda” gavs ut första gången 1995. Då på förlaget Bonnier Alba. I bokbranschens höstkatalog det året marknadsfördes boken under kategorin ”memoarer/biografier”. Dock mittemot en annonssida för ”spänning/thrillers”.

Den ambivalensen har följt ”Gömda” och dess uppföljare genom bokprojektets sensationellt framgångsrika liv. I den nationella bibliotekskatalogen Libris klassificeras ”Gömda” under två signum ”Lz Biografi och Genealogi” samt ”Vnamb Medicin Misshandel Kvinnomisshandel”. (Uppföljaren ”Asyl” från 2004 är däremot klassad som skönlitteratur ”HC 01”.)

Inte heller internetbokhandeln Adlibris tycks ha helt klart för sig att ”Gömda” är tänkt som en roman. Där är den placerad på avdelningarna ”Självbiografier /Biografier & memoarer” samt ”Våld i hemmet/Samhälle & politik”.

Det är med andra ord inte självklart ens för professionella bedömare vilket slags bok ”Gömda” är. Till och med Liza Marklund själv har någon gång svävat på målet. Hösten 1999 toppade hon såväl försäljningslistan över nyutkommen skönlitteratur som pockettoppen med två av sina deckare, ”Studio Sex” och ”Sprängaren”. Aftonbladet gratulerade i en intervju och påpekade att fackböcker och barnböcker hade egna försäljningslistor. Tänkte Liza Marklund kanske ta grand slam?

Så här svarade hon:

– Min första bok var faktiskt en fackbok, ”Gömda”. Den handlar om ett autentiskt fall, en kvinna som var förföljd. Den kommer vi ut med igen, i februari. (AB 13.10 1999)

Originalupplagan av ”Gömda” inleds med orden. ”Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter...” I den pocketupplaga som år 2000 gavs ut av det då nystartade Piratförlaget, där Liza Marklund var och är delägare, hade den på omslaget komprimerats till ”En sann historia”. På innerfliken skriver Liza Marklund själv: ”Detta är en sann historia, en dokumentär roman”. Både och, med andra ord.

Man kan ändå få intrycket att texten under flytten från ett förlag till ett annat blivit lite mindre ”historia” och något mer ”roman”. Det intrycket bekräftas också av en annan förändring: I höstkatalogen 1995 är ”Gömda” en bok av ”Maria Eriksson”, det vill säga berättelsens huvudperson. Det är hennes namn som står med stora bokstäver på det omslag som annonseras. Marklunds namn är tryckt med små bokstäver: ”Medförfattare Liza Marklund”. På omslaget till den bok som faktiskt gavs ut är namnen dock lika stora. Två jämbördiga författare.

När Piratförlaget sedan återutger ”Gömda” har den tidigare huvudförfattaren försvunnit från omslaget. Det är först när man bläddrar fram försättsbladen som man upptäcker att detta är en bok inte endast om ”Maria Eriksson” utan också av henne. I bokkatalogen presenterar Piratförlaget hösten 2000 ”Gömda” i anslutning till en stor annons för Liza Marklunds nya kriminalroman ”Paradiset”. ”Huvudpersonen i ”Gömda”, den dokumentärromanen (sic) som Liza Marklund skrev 1995 figurerar i en viktig biroll”, heter det i reklamtexten. Författaren har nu förvandlats till romanfigur. Symptomatiskt för hela historien, skulle kanske många säga.

Det fanns goda skäl för förlaget att 2000 lyfta fram namnet Marklund i förgrunden (och använda sig av begreppet ”dokumentärroman”). När ”Gömda” gavs ut första gången var Liza Marklund en för den breda allmänheten okänd journalist. Fem år senare hade hon blivit deckardrottningen Liza Marklund. Det var självklart säljsmart att då profilera ”Gömda” som ännu en Liza Marklund-roman. Fast sann. Eller kanske snarare sannare än Marklunds andra romaner.

”Verkligheten” har med tiden blivit en allt värdefullare vara på underhållningsmarknaden. De senaste årens accelererande utbud av dokusåpor och blogg-, bekännelse- och angiveriromaner är ett utryck för det. Också det sena 90-talets plötsliga uppsving för svenska spännings- och kriminalromaner måste förstås i det sammanhanget. Det fanns då ett sug efter berättelser om det ”verkliga” samtida Sverige som vanliga romaner inte tillfredsställde. Hamiltonböckerna och Annika Bengtzon-deckarna fyllde tomrummet.

Det är därför ingen slump att också Marklunds deckare ”Paradiset” i bokkatalogen hösten 2000 beskrivs som en delvis dokumentär berättelse: ”Precis som i Studio sex lånar hon miljöerna och en del av de faktiska händelserna ur den verklighet hon varit med om att beskriva som journalist.”

Den ena boken är jättespännande, fast också ganska sann. Den andra ganska sann, fast också jättespännande. Skulle det vara den enda egentliga skillnaden mellan en kriminalroman av Liza Marklund och ”Gömda”?

Det är nog knappast så de ofattbart många svenskar som läst ”Gömda” (det bör röra sig om över en miljon) uppfattat den berättelse som enligt många vittnesbörder djupt skakat och engagerat dem.

Begreppet ”sanning” är komplext och problematiskt i varje diskussion om varje slags text, men när det gäller läsarnas tolkning av ordet ”sann” i samband med ”Gömda” så kan man nog sätta den högre litteraturteorin inom parentes. ”Gömda” har fått ett så brett och djupt genomslag därför att den uppfattats som sann i en enkel, vardaglig mening: Den kvinna som i boken kallas Mia Eriksson finns i verkligheten. Det gör också de andra personerna i berättelsen. Relationerna och händelserna i texten speglar på ett någorlunda troget sätt relationer och händelser utanför texten. A i boken är åtminstone a i verkligheten, inte D.

Men om Liza Marklund nu, som journalisten Monica Antonsson hävdar i sin motbok, ”Mia. Sanningen om Gömda”, ändrat inte bara vissa detaljer i syfte att anonymisera och skydda ”Mia” och hennes familj, utan justerat så avgörande detaljer att berättelsen i grunden blir en annan än den som en litterärt skrivande reporter underkastad journalistikens vanliga regelsystem kunde ha berättat, är då ”Gömda” fortfarande en ”sann berättelse” i läsarnas ögon?

Tror inte det.

Men ”sann” är och har varit ett underbart säljord.

Den direkta förebilden för ”Gömda” var av allt att döma amerikanskan Betty Mahmoodys bestseller ”Inte utan min dotter” som vid skiftet mellan 80- och 90-tal såldes i närmare en halv miljon exemplar bara i Sverige. Västerländsk kvinna råkar i klorna på läskig oriental, men lyckas fly och berättar nu själv om sitt skakande öde, var storyn (som också blev film).

Det är också storyn i ”Gömda”, och man förstår varför Bonnier Alba i katalogen lyfte fram ”Maria Eriksson” snarare än Liza Marklund. Offret berättar själv, måste ha framstått som det självklara marknadsföringskonceptet.

Men nu är ”Gömda” alltså en roman.

Marklund har tidigare kritiserats för fördomsfullheten i ”Gömda”. (God men naiv svensk kvinna. Lömska araber.) Etnologen Magnus Berg pekade redan ett par år efter originalutgivningen av boken ut den som ett uttryck för ”populärorientalism”, ett exempel på en syntes mellan populärkulturella och koloniala klichéer.

Och litteraturvetaren och kritikern Magnus Eriksson refererade i sin recension av ”Gömda” i Svenska Dagbladet (1.3 2000) till författaren Sigrid Kahle som anklagat boken för att demonisera den orientaliske mannen. Eriksson tyckte att den kritiken var för sträng: ”För det första är boken ingen roman, för det andra reser den inte anspråk på att säga något på en generell nivå. Det är en berättelse ur livet (jag utgår från att den i allt väsentligt är sann).”

Men om ”Gömda” nu är en roman, vars kvarvarande legitimitet skulle vara just att den säger något på en ”generell nivå”? Varför har då Liza Marklund valt, eller skapat, just en verklighet där det allt dominerande hotet mot omisstänksamma svenska kvinnor är svartmuskiga män från mellanöstern och det svenska samhällets oförmåga att försvara kvinnor mot dessa män?

Man kan, när man läser ”Gömda” och Antonssons bok parallellt, få intrycket att Marklund och Eriksson har använt personer i den senares omgivning som förlagor för romangestalterna, men låtit dem byta plats. Det kan ju vara en litterär metod. Men om en ilsken chilenare kunde bli en trygg norrlänning varför kunde då inte den otäckte libanesen ha gjorts till en välrakad svensk medelklassman?

Lite pinsamt måste det vara för Piratförlaget, vars delägare Jan Guillou gjort sig känd som en energisk fiende till all islamofobi, att en av dess potboilers (stadiga inkomstkällor) förmodligen gjort mer för att sprida och bekräfta klichébilden av ”araben” än någon annan svensk bok i modern tid.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen