Reformer får vänta

Simone de Beauvoir skildrar i sin roman ”Mandarinerna” det dilemma en grupp motståndsmän och -kvinnor ställs inför när de efter krigsslutet får trovärdiga uppgifter om Stalins utrensningar. Ska de publicera exilryssens artikel och därmed diskreditera Sovjetunionen som ett alternativ till den amerikanska dominans som håller på att etableras över Frankrike? Det finns plötsligt bara utrymme för två ståndpunkter: USA eller Sovjetunionen. När Mohamed Omar i Expressen förra veckan kom ut som radikal muslim gav han uttryck för ett liknande dilemma. Det finns bara två sidor: USA-Israel och Iran.

Omar har tidigare kritiserat islamisters inflytande i svenska moskéer men nu måste muslimerna sluta leden och uppskjuta intern debatt. När Omar presenterar Hamas och Iran som avantgardet i kampen mot kolonialismen upprepar han emellertid paradoxalt nog en politisk myt som har som syfte att provocera fram ett amerikanskt anfall mot Iran. Så låt mig göra detta klart: Iran stödjer finansiellt Hamas och Hizbollah men dessa rörelser har en egen agenda och väntar inte passivt på order från Teheran.

Det var inte Iran som beslutade att Hamas skulle bryta vapenvilan och inleda raketbeskjutning mot Israel. Det var Hamas som svarade på ett israeliskt anfall den 5 november.

Den islamistiska rörelsen, hävdar Omar, är den enda som kan stå upp mot västvärldens kolonialism och förtryck. Detta påminner om den marockanske arabsocialistiske filosofen Muhammad Abid al-Jabiri som på 1990-talet förespråkade ett historiskt block mellan vänstern och islamismen. Tanken, som bygger på den italienske filosofen Antonio Gramsci, var att vänstern behövde islamisterna för att mobilisera massorna.

På 1990-talet gjordes också försök till sådana allianser i olika arabiska länder, efter att islamister och vänsteroppositionella hade lärt känna varandra i de sekulära västvänliga diktaturernas fängelser. De byggde på övertygelsen att först måste man befria sig från diktaturerna, sedan kunde man diskutera vilken politiskt system man skulle bygga upp.

Många som stöder Muslimska brödraskapet gör det för att man vill ha en stat som bygger på islamisk lag (vad det nu innebär – debatten inom Brödraskapet visar att det inte finns någon intern konsensus) men till detta kommer en stor grupp som först och främst vill ha förändring. Brödraskapet är för närvarande den enda politiska opposition regimerna inte lyckats krossa.

På samma sätt är den centrala frågan för palestinier nu inte vilket politiskt system man ska ha i en framtida självständig stat utan hur man ska nå dit. Om det är något som Hamas konsekvent hållit fast vid sedan grundandet 1987 så är det inte de verklighetsfrämmande deklarationerna i programmet från 1988, utan den pragmatiska principen att aldrig förhandla med Israel utifrån en position av svaghet. Hamas främsta anklagelse mot PLO är att de har erkänt staten Israel utan att gränserna för staten fastställdes, vilket har lett till ökad israelisk expansion på Västbanken.

Som jag tolkar Omar säger han: Vi måste lägga debatten om reform och nytolkning av islam på is. Först måste muslimerna befrias, sedan kan vi diskutera vilken islam vi vill ha. Men det innebär samtidigt ett slags intellektuellt undantagstillstånd då viktiga frågor om kvinnors ställning, innebörden av religionsfrihet och sexuella minoriteters rättigheter skjuts på framtiden.

Rickard Lagervall

islamolog vid Lunds universitet