Hej då, Bush

Man kan föreställa sig George W Bush i den där soffan. Det kan inte ha varit lätt att ha levt en stor del av sitt liv som ”Junior” och ”Little George”, med en pappa som toppade sin karriär med att bli president och en farfar som var senator.

När Bush den yngste själv ställde upp i val i Texas refererade motkandidaten till honom som ”Prince George” och ”The Shrub”, vilket väl skulle antyda att han inte var den mest imponerande busken i buskaget.

Nu lämnar ”W” Vita huset efter åtta allt längre år och en flod av böcker om hans person och presidentperiod sköljer över USA. Watergateavslöjaren Bob Woodward har släppt ännu en volym, den fjärde, i sviten av bakom-de-stängda-dörrarna-reportage om Bush som krigspresident, ”The War Within. A Secret White House Story 2006-2008”. Bushs tidigare pressekreterare Scott McClellan har givit ut insiderskildringen ”What happened”. Och chefredaktören för nättidningen Slate, Jacob Weisberg, tar i ”The Bush Tragedy” fasta på behovet av politisk psykoanalys. För att nu nämna bara några exempel.

Weisberg försöker i sin bok inte värdera George W Bushs presidentskap. Värderingen är så självklar. Fiaskot är utgångspunkten. Bush-epoken jämförs med en flygkrasch. Nu gäller det att leta fram den svarta lådan. Weisberg tycker sig ha funnit den och när han analyserar dess innehåll hittar han Shakespeare, närmare bestämt pjäserna om Henrik IV, en framgångsrik monark, som dock aldrig lyckades genomföra sitt stora företag, korståget till Jerusalem. Henrik plågas av bekymmer över sin odåga till son, prins Hal, som istället för att göra sig nyttig svirar bort sitt liv med tvivelaktiga typer som suputen Falstaff. Till sist tar sig Hal ändå samman och blir en besjälad krigarkung, Henrik V.

Jacob Weisberg är inte den första som slagits av parallelllerna mellan detta klassiska familjedrama och det relationsdrama där USA:s fyrtioförsta president och den fyrtiotredje spelar huvudrollerna, men han vidgar och fördjupar berättelsen till en fascinerande släktkrönika. Familjen Walker Bush är amerikansk högadel. På den ena linjen (Walker) pengar och business. På den andra (Bush) pengar och business, men också politik och puritanska patricierideal. Sönerna ska gå på Yale, själv tjäna ihop ett antal miljoner på affärer och sedan bli politiska vinnare. Det är familjeregeln. Man ska bli som pappa, men det ska se ut som om man blivit det på egen hand. Man ska vara sin föregångares negativ, och först så småningom bli hans kopia

George junior ägnade en stor del av sin ungdom åt att inte gå i sin extremt välartade fars fotspår. Junior gick visserligen på Yale, men hatade det. Han försökte för all del göra oljeaffärer, men misslyckades. Han söp. Han uppförde sig illa. Han slösade bort sitt liv. Han var prins Hal. Och så plötsligt vid 40 års ålder: peripetin. George W Bush gjorde Gud till sin personlige tränare och politiske rådgivare. Blev nykter och omtyckt. Vann val. Blev president, men måste då visa att han inte bara var sin fars son utan också sin fars överman. Allt pappa gjort skulle sonen göra annorlunda. Allt pappa inte gjort skulle sonen göra.

Här har vi en president så präglad av en dynastisk kultur och så fylld av begär att visa att han är sin egen man att han, som Weisberg påpekar, skaffar sig en egen alternativfamilj – Karl Rove, Condoleezza Rice, Dick Cheney – och alternativa fantasiförfäder, Reagan, Churchill och Abraham Lincoln. (Att också Obama dyrkar Lincoln bör kanske uppfattas som ett varningstecken?)

Bush den äldre var känd som en eftertänksam och utrikespolitiskt pragmatisk president. Hans son gjorde sig själv till ”the Decider”, en besjälad krigspresident som handlade först och lät andra tänka efteråt. Hans pappa gorde halt på vägen till Bagdad. Sonen gick hela vägen. Medan George den äldre nöjde sig med en halv triumf, drev George den yngre fram en fullständig katastrof.

Henrik V? Nja. För en svensk ligger det närmre till hands att jämföra George W Bush med en annan krigarkung – Karl XII. Son till en monark som gjorde mycket som var rätt, men som har fått rykte om sig att vara grå och trist. Vild ungdom i dåligt sällskap. Inleder sin bana med överraskande triumfer. Älskas till en början av sina krigsbussar. Leder landet ut i allt mer förödande fälttåg. Blir till sist obeskrivligt impopulär. Lämnar efter sig ett land i chock och elände.

Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen