Hej, Obama

Det var en subtil gest, som två nyförälskades diskret sammanflätade fingrar, men när han idag svärs in som USA:s 44:e president är just den gesten mer betydelsefull än många velat erkänna.

Barack Obama ville inte kandidera som en ”svart” presidentkandidat. Han ville inte, likt en föregångare som Jesse Jackson, låsa sig vid en tradition med så speciella särdrag som medborgarrättsrörelsens. När han ändå knöts till dess radikalare retorik, genom pastorn Jeremiah Wright, tvingades han ta avstånd.

Först i segertalet i Grant Park i Chicago medgav han att han faktiskt är en del av medborgarrättsrörelsens tradition. Och han gjorde det med hjälp av Sam Cooke.

”It’s been a long time coming”, sa Obama, ”but tonight, because of what we did on this day, in this election, at this defining moment, change has come to America”.

45 år tidigare hade Sam Cooke sjungit ”It’s been a long time coming, but I know, a change is gonna come”. Obama knöt ihop säcken. Det var en retorisk finess som ilade i den amerikanska nationens själva ryggrad.

Sam Cooke skrev ”A Change Is Gonna Come” hösten 1963. Före The Civil Rights Act 1964 och före The National Voting Rights Act 1965, medan USA ännu i viss mening var ett slags apartheidstat. Enligt Peter Guralnick som skrivit Cookes biografi inspirerades han av Bob Dylans ”Blowing in the Wind”. Två privata händelser färgade också texten. Samma sommar dog hans son i en drunkningsolycka. Och i oktober arresterades Cooke när han försökte ta in på ett ”whites only”-motel i Louisiana. Låtens tema om rasism och återupprättelse var allmängiltigt, men det vemod som genomsyrade den var i högsta grad privat.

I december spelade Cooke in låten. Den blev ingen större hit och ett år efter dess tillkomst var Sam Cooke död. Han sköts till döds på en parkering i Los Angeles och det sägs att de fann honom liggande bredvid en flaska whiskey och ett exemplar av ”Mr Muhammad Speaks”, den tidning Malcolm X startat för att sprida Nation of Islams läror. Pastorsonen Sam Cooke, död vid trettiotre som försupen syndare och misstänkt muslimsk separatist.

Men ”A Change is Gonna Come” blev så småningom hela medborgarrättsrörelsens halvofficiella hymn. Det var den som bäst formulerade denna rörelses vaga löfte, som sjöngs eller citerades av alla som ville åberopa dess anspråk. Även fast låten kan kännas mer som en besvärjelse än som ett löfte. Jo, förändring kommer nog, men vid det laget är både du och jag borta. Förändringen ter sig lika plågsamt långsam som låtens rytm.

Med Barack Obama som nyvald president fick låten dock en ny gestalt. Nu, till sist, har förändringen kommit, sa han. Vad betyder det? Att medborgarrättsrörelsen står vid sin slutpunkt?

När man talar om den amerikanska medborgarrättsrörelsen brukar man syfta på den massrörelse som mellan mitten på femtiotalet och slutet på sextiotalet lyckades framtvinga en rad reformer som i praktiken sänkte den legitimerade rasdiskrimineringen. Det var en period som brukar kallas The Second Reconstruction, efter The First Reconstruction som följde på inbördeskriget och slaveriets avskaffande.

Den amerikanska nationen har då och då behövt rekonstrueras, för att konstitutionens löfte om allas lika värde visat sig ännu ouppfyllt. Och rekonstruktionerna har skett via ett slags historiskt koncentrerade förlopp, där förändring skett snabbt och omvälvande. Det är en historia av motsatta krafter, våldsamma tidvattenvågor har följts av långa perioder av svepande långsam ebb.

”Change has finally come to America”, sa Barack Obama. Och som det tolkades, i Montgomery där Rosa Parks 1955 satte sig ner i bussen, i Little Rock där nio svarta studenter 1957 fick militär eskort för att kunna gå i skolan, i Selma där hundratals demonstranter 1965 mötte poliser beväpnade med elektriska boskapsfösare – som det tolkades där och på andra platser satte Obama därmed punkt för den andra rekonstruktionen. Med en svart president var just det konstitutionella löfte som medborgarrättsrörelsen kämpat för uppfyllt. Och det är kanske faktiskt så, även om ingen riktigt vågat säga det fullt ut.

Samtidigt finns andra löften. Med alla sina vackra ord har Barack Obama lovat något nytt. Ingen vet ännu exakt vad men man förväntar sig en ny koncentrerad historisk fas, en tredje rekonstruktion. Och det är det som är så historiskt kittlande, och samtidigt skrämmande. För frågan alla förhoppningsfulla amerikaner ställer sig när ljusen släckts och talen tystnat och de i eftertänksamhet låter de vackra orden sjunka in är såklart: Hur i hela friden ska en ensam man från ingenstans kunna leva upp till en hel nations två sekel gamla och så desperat efterlängtade historiska löfte?

Patrik Svensson, medarbetare på kulturredaktionen