Historien och det förflutna är inte samma sak. I somras, när hundra år hade gått sen attentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea, uppvaktades Malmö kommun av en grupp historiker och vänsterpolitiker med ett förslag om att sätta upp en minnesplakett på platsen där det hände. Det visade sig vara en kontroversiell idé. Kommunen borde inte bidra till att ”hylla terrorister”, hette det.

Det blev en kommunal plakett till slut, men kontroversen är intressant. För vad gällde motståndet egentligen? Är en plakett, som sakligt noterar tid och plats för en förfluten händelse och lägger till några ord om dess ”framträdande plats i den politiska historien”, automatiskt att betrakta som en hyllning? Eller var det själva minnet som sådant man värjde sig mot? Mot en historieskrivning alltså där en händelse som denna får ”en framträdande plats”?

Hursomhelst visade det sig att även om bomben mot Amalthea kan sägas höra det förflutna till, så är dess plats i historien fortfarande en öppen fråga. Attentatet den 12 juli 1908, där en engelsk strejkbrytare dödades och 23 skadades, hör kort sagt till de händelser som inte går att reducera till historiska fakta. Utan som tvärtom förändrar bilden av det förflutna, beroende på hur man ser den.

Vilken historia är det då minnet av Amalthea utmanar idag? Ja, troligen det svenska folkhemmets – eller ”den sociala kompromissens”, som författaren Salka Sandén föredrar att kalla det i en text i den läsvärda debattantologin ”Ekot från Amalthea”. ”Det kommunistiska spöket är tillbaka”, skriver Sandén och ser hur ökade sociala klyftor och facklig radikalisering pekar framåt mot en mer konfliktfylld politisk kultur.

När den sociala kompromissen bryts bäddar det för en ny syn på historien, menar hon. Folkhemmets ”historiska kompromiss” tog sig nämligen också uttryck i en kompromissernas historia, där känsliga fakta förträngdes eller retuscherades. Ett exempel är kravallerna i Ådalen 1931. I den officiella historieskrivningen har man aldrig velat kännas vid att den beskjutna demonstrationen faktiskt hade som mål att ”ta sig in till svartfötterna för att spöa upp dem”, som Sandén uttrycker det.

Jag tror det ligger mycket i den bilden. Att Amalthea länge hört till det officiella Sveriges bortträngda minnen är uppenbart. Även om attentatet alltid hyllats som ett hjältedåd inom den alternativa vänstern så har det i historien om Folkhemmet framstått som ett villospår. Attentatet var något osvenskt, ett tragiskt men i längden ändå obetydligt avsteg från den förhandlingens och samförståndets princip som fört utvecklingen framåt.

Här har något hänt. Om det är något författarna i ”Ekot från Amalthea” kan enas om så är det att en sådan kompromisshistoria inte längre är särskilt trovärdig. Sprickorna i välfärdsstaten, de vidgade klyftorna och arbetsmarknadens globalisering har fått till synes överspelade konflikter att återvända som spöken ur historien. Liksom på ”Amal­theamännens” tid måste dagens arbetarrörelse ta strid mot en legaliserad låglönekonkurrens som får Martin Viredius på Transport att i sitt inlägg tala om ”lagstadgad lönedumpning”.

Bland fackets företrädare märks en stark frustration i de här frågorna. Den är dels politisk: när EU:s domstol i exempelvis Lavalmålet tycks godta avtalsbrott från arbetsgivarnas sida är det för Viredius att likställa med ”ett slags strejkbryteri”. Dels är den ideologisk – eller som Viredius också skriver: ”när en enkel och självklar blockad mot en salladsbar i Göteborg kan beskrivas som ett maktövergrepp i nästan hela medievärlden har vi tappat kontakten med våra rötter”.

Och visst: är det något sprängningen av Amalthea handlar om så är det dessa ”rötter”. Förre LO-ombudsmannen Olle Sahlström konstaterar uppgivet att den framväxande europeiska arbetsmarknaden håller på att reducera fackorganisationerna till ”lobbyister” i Bryssels korridorer. Något som bara spär på den misstro många känner inför facken, varnar han: ”Det är oklart vad de vill och har för mål och syften och det är som om de levde i det förgångna”.

Det är i det ljuset frågan om våldet som politisk metod får nytt liv. Sprängningen av Amalthea innebar att den reformistiska arbetarrörelsen segrade över den revolutionära, sade Malmös kulturkommunalråd Carina Nilsson när minnesplattan avtäcktes i somras. Kan vi verkligen vara säkra på det? Hur många gånger kan politikerna brännmärka utomparlamentariska och våldsamma politiska protester som ”ett angrepp på demokratin”, innan ”demokratin” till slut tappar ansiktet? Som Anne-Marie Lindgren skriver är det knappast något hat mot demokratin som får unga aktivister nu som då att se våld som en legitim politisk metod. Utan upplevelsen av vanmakt: av att stå inför ett politiskt etablissemang som helt enkelt inte lyssnar förrän det smäller.

Den känsliga frågan är: Har de rätt? Tja, när det gäller Amaltheabomben kan man konstatera att den egentligen blev en rätt lyckad aktion. Den fick inte bara slut på importen av utländska strejkbrytare, utan mobiliserade också en stor folklig opinion under lång tid för de dömda attentatsmännens sak. På samma sätt visar det sig idag att det är först när det krossas bankfönster under European Social Forum, eller när det börjar brinna i Rosengård, som det leder till debatt och diskussion.

Det förflutna är förflutet, men historien är alltid ny. På den plats där Amalthea låg för hundra år sen ligger idag Högskolans kulturcentrum K 3 – en av spjutspetsarna i det nya, postmoderna Malmös identitet. Det är en symbolisk dubbelexponering, för som Rakel Chukri skriver är det mot dessa båda poler bilden av Malmö alltid drar sig idag: å ena sidan fattigdomen och konflikterna, å den andra kreativitet och framtidstro. Ute ur bilden däremot är industristaden, arbetarstaden Malmö. Det betyder inte att den har försvunnit: den är bara osynlig. Det är historien som är en annan.