Blandat och brett på komikfestivalen

Malmö Comedy Festival.

Slagthuset, Malmö.

25 januari

Mina minnen av förra årets premiärfestival kokar ner till orden skratt och frustration. I år har det senare förstärkts, då tre scener med överlappande tidsschema förvandlats till fyra scener med identiska speltider. För varje grej man ser, missar man tre. Ett lyxproblem om man lyckas snitsla sin bana rätt, men trist när man hör att garven och applåderna är starkare på scenen bredvid.

För egen del börjar festivalen rätt illa. Under det första passet där majoriteten av komikerna är oetablerade, satsar jag på ett säkert kort och bestämmer mig för att se Martin Krantz, en av höjdpunkterna från förra årets Sommarskratt-kvällar i Folkets Park. För sent inser jag att han har ställt in och de som faktiskt är där är inget vidare.

Min nya taktik blir att springa fram och tillbaka mellan allt och alla. Det funkar rätt bra. Skratten blir fler, frustrationen minskar och jag lyckas lura mig själv att jag faktiskt går miste om mindre.

Spridda reflektioner:

• Den utskällda Babben-panelen från SVT är mycket bättre live än i tv. Jag tänker på Ann Westin, Tobias Persson och framför allt Lasse Karlsson.
• En eloge till Anders Johansson och Jesper Rönndahl som aldrig verkar återanvända ett enda skämt, trots att de uppträder flitigare än de flesta. Fler borde våga ta efter.
• Ingen nybörjare direkt, men det är alltid kul att se en relativt okänd komiker som klarar av att vara så trygg och säker på scen som Elin Nordén.
• Pärlor som jag av någon anledning missat fram till nu: veteranen Håkan Jäder och färskare Niklas Andersson, två drivna komiker som jag vill se mycket mer av.
• Bokningar jag saknade: André Wickström, Kristoffer Appelquist och Petra Mede.

Om man lyfter blicken lite, så är jag rädd att nyhetens behag har börjat avta. Skåne har förtjänat sitt rykte som standupnäste och årets festival var väl så bra som den förra, men förväntningarna är annorlunda nu.

Den familjära kårandan inom svensk och skånsk stand up comedy känns genuin och avundsvärd, men på gott och ont har den skapat en stor medelklass; ytterst sällan är det någon som faller igenom, nästan lika långt är det mellan de verkliga topparna.

Och det är fixstjärnorna som behövs för att inte också denna våg av ståuppkomik ska städas bort från finrummen och gömmas undan på företagsfester.

Framöver vill jag se mer spets och mindre bredd.