Debatt: Polisen och Malmöborna har valt tystnaden

Söndag på Stortorget. Jag står framför Malmö rådhus, bland ett par hundra människor som har samlats för att visa att det också finns Malmöbor som tycker att Israel har rätt att finnas. Parollerna lyder: Fred och trygghet för israeler och palestinier, Israels rätt till självförsvar, Slut på åtta års raketbeskjutning av Israel, Trygghet för både israeliska och palestinska barn, Medlidande med alla civila offer och Sluta använda mänskliga sköldar.

Tio–tjugo meter framför oss står en växande folkmassa som skanderar hatiska slagord mot Israel. Mellan dem och oss står en oroväckande gles rad poliser. Snart är motdemonstranterna fler än vi. Stämningen bland dem piskas upp minut för minut, och föremål börjar flyga genom luften. I vår riktning. På oss. Något tjog ägg, någon glasflaska, någon sten och en antänd fyrverkeriraket. Det känns overkligt och mycket hotfullt. Polisen står märkligt passiv. På några av deras lysande västar står det ”Dialogpolis”. Sverige, tänker jag. Lycka till!

Att vi över huvud taget har samlats under israeliska flaggor kan i skenet av Gazakriget uppfattas som en provokation i sig, med den ensidiga bild som den svenska rapporteringen ger av konflikten. Ett par grundläggande frågor som kriget borde väcka lyser med sin ständiga frånvaro i svenska medier och medvetanden:

Hur skapar man fred med någon som vill utplåna en? Hur bedriver man ett rättfärdigt försvarskrig mot en fiende som själv systematiskt bryter mot alla regler och i skydd av sina egna civila skjuter raketer mot motståndarsidans civila?

Någon kapar strömmen. Talet tystas. Det börjar stå klart att polisen inte kommer att kunna hålla undan den upphetsade folkmassan. Vi beordras slinka iväg bakom Rådhuset och skingras. Efteråt driver ungdomsgäng omkring i city på jakt efter judar.

Man kan tycka att det inte är så mycket att bråka om. Ingen dog ju, knappt någon skadades väl heller? Men det är förtvivlat allvarligt att demokratin kan sättas ur spel medan till och med polisen står passiv och ser på!

”Båda grupperna hade samma grundlagsskyddade rättighet att uttrycka sin åsikt så vår uppgift var inte att föra bort motdemonstranterna”, sa Skånepolisens informatör. Att med hot, hets och våld sabotera och tysta en fredlig demonstration: Om det har blivit ett tolererat sätt att uttrycka sin åsikt, då vill jag inte längre bo i min hemstad Malmö.

Malmö har en liten och krympande judisk församling. Vi är idag inte mycket mer än femhundra medlemmar. Och vi utsätts ständigt för hot och trakasserier. Det är klart att vi är rädda.

Mitt ena barn går på judiska dagiset, mitt andra på en etniskt blandad skola i centrala Malmö. Jag är orolig för bådas säkerhet – för attentat mot dagiset och för trakasserier i skolan. Jag är orolig för mitt judiska folks skull, jag är orolig för Malmös och Sveriges skull. Jag är orolig för demokratin.

Och jag anklagar polisen och Malmöborna för min oro. De förra för sin obegripliga handfallenhet. De senare för att huka i sina hem och låta hatiska horder fritt skrämma till tystnad.

Eller hur är det? Vågar vi stå upp för allas rätt att uttrycka sig? Även vid hot om våld eller när vi inte håller med i sak? Allvarligt talat! Vi måste inte välja sida i Mellanösternkonflikten. Men vi måste banne mig välja vad vi ska ha i Malmö: demokrati och dialog, eller terror och tystnad?

Thomas Lunderquist, journalist