Frilansare som förenar

Den typiska frilanskuratorn är en välutbildad kvinna på trettio-nånting som producerar 1,6 utställningar per år – och som inte har en chans att försörja sig på sitt arbete. När den svenska och europeiska konstvärlden slog sina kloka huvuden ihop på Malmö konstmuseum i veckan för att på ett ambitiöst upplagt seminarium diskutera visioner och verklighet för den oberoende kuratorn fick dagen snabbt en tung slagsida åt finansiering och ekonomi. Eller enklare uttryckt: bristen på en fungerande ekonomi.

Så är också yrkesrollen som sådan relativt nyetablerad och sårbar ur ett försörjningsperspektiv. Inte desto mindre har frilansande kuratorer kommit att spela en allt viktigare roll på både den svenska och globala konstscenen. Men vad gör de egentligen? Att okunskapen om den framför allt frilansande curatorns uppgifter inte sällan tycks kompakt inte bara hos allmänheten utan även inom kulturvärlden återkom flera av föreläsarna till. Ändå saknade jag under dagen en tydlig diskussion kring just denna kärnfråga – kuratorns kompetens, visioner och drivkrafter.

Begreppet har också periodvis varit något av ett skällsord. Det är inte så längesedan kritiken rasade mot curatorn som diktator – en ­enväldig härskare som ­utan hänsyn till konstnärer och institutioner manifesterar sig själv och sina ­idéer i teoretiska temautställningar med svårbegripligt innehåll. Numera ses dock curatorn allt oftare – både som anställd på museet eller konsthallen och som frilansare – som en självklar gestalt.

Ett konkret och positivt exempel i genren står seminariets arrangör, Far Away So Close, för. Det Malmöbaserade initiativet startades 2007 av Linda Rydberg och Jessica Segerlund med syfte att sätta ljuset på yrkesgruppens villkor och kompetens. Det är en välbehövlig satsning, vars potential höstens två pilotprojekt tydligt visar. Två internationella kuratorer har i deras regi gästat ett par skånska konstinstitutioner och producerat var sin utställning: den tankeväckande och sevärda ”Disarming Matter” av Chris Sharp på Dunkers kulturhus (t o m 1.2), och Gabrielle Giattinos ”Subject Index” på Malmö konstmuseum.

Så långt kan upplägget tyckas rätt så konventionellt. Men den ömsesidiga nyttan slutar inte där. Under vistelsen får kuratorn genom studieresor, ateljébesök och möten stifta bekantskap med konstnärer och institutioner, erfarenheter han eller hon sedan tar med sig i sitt internationella arbete. Samtidigt får värdinstitutionen ta del av kuratorns individuella nätverk, specialkunskaper och arbetsprocess.

Den oberoende kuratorn agerar med andra ord allt mer som spindeln i nätet i en globaliserad konstvärld, med möjlighet att sprida kunskap om och etablera samarbeten mellan skilda regionala konstscener. Särskilt spännande blir utvecklingen när den som här tydligt förankras genom småskaliga projekt på en lokal nivå. Kontrasten är skarp till den allt mer kritiserade biennalkulturen, där en internationell jetsetelit av konstnärer valsar runt mellan kontinenterna. Med rätt stöd kan den frilansande curatorn istället möjliggöra ett växande, alternativt utbyte – och, som i detta fall, föra Öresundsregionens dynamiska konstscen vidare ut i världen.

Carolina Söderholm, konstvetare och kritiker