Farskockarnas bästa recept

– En fars är en komedi fast i ett högre tempo.

Det konstaterar Jan Hertz som just nu regisserar ”Boeing Boeing” på Nöjesteatern i Malmö. På en annan scen i staden, på Slagthuset, pågår förberedelserna för en annan fars, klassikern ”Kuta och kör” där Bo Hermansson regisserar. Och han menar att fars handlar om vanliga människor i ovanliga situationer.

– Det är där komiken uppstår. Du får aldrig göra lustiga figurer, karaktärerna måste vara vanliga människor för det är där du får identifikationen.

Vilka ingredienser måste finnas med i en fars?

Jan Hertz (JH): Det handlar om fyra ”t”: text, typer, timing och tempo. Texten måste ha en hög puls, det måste hända mycket på kort tid. Typerna är viktiga, det ska vara människor som är lite över gränsen. Och de måste stå i kontrast till varandra så att det finns en låg och en kort, en dum och en klok och så vidare.

Bo Hermansson (BH): Du måste ha ett bra manus. Och så måste du ha en ensemble som kan farsens regelverk, alltså att det inte är de utan manuset som ska vara roligt.

Hur viktig är tajmingen?

JH: Det är nästan ett koreograferat händelseförlopp. När en dörr stängs öppnas en annan och en tredje person vänder sig om och så vidare. Det går inte att vara en enda sekund för sen.

BH: Det är jätteviktigt, det kan röra sig om en sekund åt ena eller andra hållet om en replik ska sitta eller inte. Skådespelare med en seriös bakgrund säger ofta att det är svårare att spela fars än de hade trott för farsen måste vara exakt, som ett perfekt fungerande urverk. Men tajming är något du är född med, antingen har du det eller inte.

Hur vet ni vad publiken kommer att skratta åt?

JH: Jag försöker ju lägga regin så att det blir skratt på vissa ställen men sedan får skådespelarna bolla vidare med publiken. Det handlar om musikalitet och humor. Därför är det så viktigt att ensemblen är ett gäng som pratar samma språk.

BH: Jag kan bara utgå från mig själv, det blir bara roligt om jag själv tycker att det är roligt. Jag kan inte snegla åt vad jag tror att andra tycker är kul, då blir det oäkta. Men visst finns det knep att ta till, det handlar ju också om ett hantverk att regissera teater.

JH: Vi leker ju den där leken att publiken inte finns men de ser ändå allt. Och publiken vet ofta svaren innan figurerna på scenen gör det, det är det som är det roliga.

BH: När det är riktigt bra ligger publiken ett hack före och vet vad som ska ske. Och så låter man någonting helt annat ske istället.

Varför spelar dörrar alltid en viktig roll i farser?

JH: Ingenting är mer spännande än att sitta och fundera över vad som finns på andra sidan nyckelhålet.

BH: Man behöver inte springa i dörrar i en fars, det är en schablon. Det är inte dörrarna som är viktiga utan situationerna. I ”Kuta och kör” har vi bara praktiska dörrar.

Hur mycket allvar ska det finnas i farsen?

JH: Undertexter måste man ha, det är viktigt att skådespelarna kan göra sina karaktärer trovärdiga. Men det får inte bli för seriöst för då håller texten inte, det djupet finns inte i farsen. Jag brukar säga att man ska tänka djupt men göra lätt.

BH: Det måste vara allvar hela tiden och det är ju en paradox. Rollfigurerna ska inte vara några lustiga figurer. Det är situationerna de hamnar i som gör att det blir kul.

Vad är det för behov hos oss som farsen fyller?

JH: Ett gott skratt förlänger livet, särskilt i tider med finanskris. Och viktigast av allt: den viktigaste medspelaren är förstås publiken, det är hos publiken det händer.

BH: Det handlar framförallt om underhållning. Ytterst få farser har en djupare mening. Men gör man en fars på rätt sätt så speglar den mänskliga svagheter. Alla mänskliga aspekter finns ju med i figurerna, det blir ett igenkännande. Även om det är absurda situationer kan publiken tänka ”jag hade själv kunnat hamna i den här situationen”. Publiken blir drabbad och får en upplevelse med sig. Och det är ju därför man går på teater.