”Att vi överhuvudtaget samlats under israeliska flaggor kan i skenet av Gazakriget uppfattas som en provokation i sig”, skriver Thomas Lunderquist (27.1). Demonstrationen på Stortorget ”för Israels rätt att existera” uppfattades också mycket riktigt av motdemonstranter och omkringstående på det viset: som en provokation. Är det något att förvåna sig över i en stad där det bor många palestinier av vilka inte så få har släktingar och vänner som har dött under bombregnet i Gaza?
Men trots den egna insikten är Thomas Lunderquist både upprörd och skrämd och tycker att demokratin är i fara eftersom polisen inte ingrep mot ”den växande folkmassan som skanderar hatiska slagord mot Israel”. De egna parollerna tycks han däremot betrakta som försonliga. Men kan ”Fred och trygghet för israeler och palestinier” uppfattas som annat än hån när man vet vad som har hänt och händer inte bara i Gaza utan på Västbanken och i Libanon? Kan ”Medlidande med alla civila offer” uppfattas som annat än hyckleri?
Ordet rättvisa förekom inte bland parollerna.
Avsikten med demonstrationen var bland annat att vända sig ”mot den ensidiga bild som den svenska rapporteringen ger av konflikten”. Utöver det faktum att israelerna inte släppte in några journalister i Gaza tycker jag inte att det stämmer. De frågor han menar lyser med sin frånvaro diskuteras väl tvärtom en hel del. Till exempel: ”Hur skapar man fred med någon som vill utplåna en?” Problemet för Thomas Lunderquist är att frågan med lika stor rätt kan ställas av palestinier.
Han säger sig inte längre vilja bo i sin hemstad Malmö eftersom demonstrationen han deltog i tilläts bemötas med sperop och stenar. Alla demonstrationer – inom vissa gränser – borde få äga rum under fredliga former, det tycker självklart även jag. Men jag kan inte låta bli att undra vart Thomas Lunderquist i stället skall ta vägen. Lika häftiga reaktioner torde vara att vänta varhelst man demonstrerar för krig, hur fredligt man än säger sig göra det.
Lasse Söderberg, poet och översättare
% är glada
% är likgiltiga