Debatt: Därför ska vi tala om ägg

Petter Larsson ironiserar över att Thomas Lunderquist ”vill att vi ska prata om några ägg” nu när ”Gaza har lagts i ruiner” och ”minst 1300 palestinier har dödats” (kultursidan 28/1).

Retoriskt schvungfullt. Men den polemiska poängen köps till priset av problematiska politiska konsekvenser. Menar Larsson att man måste acceptera ett proportionellt förhållande mellan det sätt varpå en internationell konflikt debatteras i Sverige och konflikten i sig? Förnuft där, förnuft här? Brutalitet där, hårda tag här?

Kan låta bestickande. Men det finns goda skäl att säga nej till den sortens relativism. Det är inte Sverige, det är inte Malmö, som är krigsskådeplatsen. I Sverige, i Malmö, ska alla ha rätt att fredligt manifestera sina ståndpunkter utan att riskera fysiska hot och trakasserier.

Just det var kärnan i den artikel Thomas Lunderquist skrev på den här sidan (27/1), sedan en Israelvänlig demonstration på Stortorget i Malmö i söndags tvingats kapitulera för aggressiva motdemonstranter och äggkastare. Jag delar de farhågor för det politiska klimatet han ger utryck för i sin artikel.

Därför ska vi tala om ägg. Vad blir konsekvenserna för atmosfären i en stad, i ett land, om demonstrations- och yttrandefriheten relativiseras, om det bara är de manstarka som vågar sig ut på gator och torg? Och vilka blir konsekvenserna av en moralisk relativism där fiendens gärningar alltid kan rättfärdiga de medel man själv väljer att använda? Man hamnar i den politiska terrorismens klassiska logik.

Vad är en anlagd brand i ett varuhus mot Vietnams våldtagna byar? Vad är ett mördat gammalt nasse- och kapitalistsvin mot barnen som brinner i napalm? Och vad är några kastade ägg i Malmö mot regnet av bomber över Gaza?

Det finns saker som äger en egen och absolut tyngd. De kan och ska inte jämföras eller spelas ut mot varandra, eftersom det trivialiserar det oerhörda, får dess resonansbottnar att stumna. Hör ett dödat barn i sin fars armar hit? Absolut. Judar som hetsas och hånas av en upphetsad folkmassa? Ja, också det är en sådan sak. Här finns en historisk kontext, ett sammanhang, som gör denna scen olidlig, och det stör mig att intellektuella som Petter Larsson och poeten Lasse Söderberg blundar för (Söderberg) eller kringgår (Larsson) den kontexten: ” ...antisemitiska påhopp är förstås oacceptabla, Men ...:” Varför detta ”men”, Petter Larsson? Varför är detta ”men” det ord som så ofta sammanfattar och definierar den svenska vänsterns relation till antisemitiska undertexter och förlöpningar?

Jag misstror inte Petter Larssons och Lasse Söderbergs bevekelsegrunder. Dock, höjer man sig över just denna polemik, kan man slås av kontrasten mellan den entusiasm varmed den svenska vänstern hatar Israel och de återhållsamma, för att inte säga skeptiska reaktioner, delar av samma vänster gav prov på när den muslimska befolkningen i Bosnien utsattes för folkmord på 90-talet. Men det är väl skillnad på skurkar och ”skurkar”.

Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen