Tummen upp för "Kuta och kör"

Fars. Kuta och kör. Premiär: Slagthuset, Malmö. 30.1.

Tumme upp: Peterssons förmåga att rädda situationen när han kommer av sig.

Tumme ner: Oväntat lång startsträcka innan garven kommer på allvar.

I Bo Hermanssons uppsättning som nu når Malmö, har man inte nöjt sig med att förvandla England till Sverige, utan orterna och de lokala referenserna har till och med varierats och anpassats efter respektive spelställe.

I Göteborg i höstas flängde Thomas Peterssons taxichaffis mellan Billdal och Kullavik; i Malmöversionen är Limhamn och Lomma skådeplatserna för hans dubbelliv.

Publikflirtande naturligtvis, men för helheten spelar sådana detaljer mindre roll. Till och med skådespelarinsatserna är till stor del sekundära när det gäller ”Kuta och kör” – här är det manuset som är det verkliga trumfkortet.

För det är ingen slump att just Ray Cooneys ”Run for your Wife” anses vara snudd på den perfekta farsen. Där andra pjäser fastnar i rutinmässigt dörrspringande och krystade otrohetshistorier, ståtar den här med en närmast matematiskt uträknad väv av förvecklingar där varje ny entré innebär att ett extra lager av missförstånd läggs ovanpå den redan stökiga intrigen.

Är det trovärdigt? Förmodligen inte ett dugg, men tempot gör att frågan aldrig ens poppar upp. Att mobiltelefoner lyser med sin frånvaro – något som annars kunnat sänka hela förvecklingen – köper man också, utan att pjäsen för den skull känns så gammal som den faktiskt är.

Överlag är uppsättningen välspelad. Texten låter framför allt männen glänsa. Petersson är sitt vanliga farsjag, naiv och intensiv, och han gör det bra, men de som verkligen utmärker sig är Brasse Brännström som lättjefull medhjälpare och Per Eggers som flugprydd poliskommissarie av gammalt brittiskt snitt. Med sin mimik och sitt kroppsspråk tar de massor av plats, utan att någonsin göra det på medspelarnas bekostnad.

En jämförelse med den klassiska uppsättningen med Björn Gustafson och Ulf Brunnberg är oundviklig och den matchen går inte ensemblen vinnande ur. Framför allt är Niklas Hjulströms polis snarare träig än myndig och Jan Ericsons bögkarikatyr blir lite väl överspelad.

Icke desto mindre är detta den bästa av de Petersson-föreställningar jag sett.