Tredje gången gillt för Johan Kling

STOCKHOLM. Men inspelningen står på paus, och i stället sitter han på ett konditori och pratar om sin förestående debut som romanförfattare.

Den 9 februari släpps hans ”Människor helt utan betydelse”.

Johan Kling är en man med många talanger. På 1980-talet odlade han en kortlivad musikerkarriär i Ratata. I början av 2000-talet var han framgångsrik tv-producent med fejkade dokusåpor som specialitet. Och för två och ett halvt år sedan gjorde han sin första långfilm, ”Darling”, som gav honom ett senkommet genombrott vid 44.

Men egentligen var det författare han ville bli redan från början, berättar han vid en stilla fika med bröd. Att han hamnade i tv-världen – och så småningom filmvärlden – berodde mest på att han hade fått sina två första romaner refuserade.

”Människor helt utan betydelse” är en smäcker volym på mindre än 160 sidor. Men Johan Kling ser gärna att läsarna ägnar den både lång tid och eftertanke.

– Den är skriven så att varje ord verkligen betyder någonting, säger han och nafsar på en illgrön arraksrulle. Man ska inte skynda igenom den i jakt på yttre handling.

Historien utspelar sig i finstadsdelen Östermalm i Stockholm en sommardag 1998. En tid, säger Johan Kling, med mycket utrymme för medelmåtteri, då vassa armbågar snarare än begåvning var utslagsgivande; en era då man började se konturerna av den stekarideologi som har blommat för fullt under 2000-talet.

Han har skärskådat miljön förut, både i novellfilmen ”Jag” och i ”Darling”.

Den här gången berättar han om Magnus, en sårbar och sensibel ung man i värld full av tjockhudade mediemänniskor. Ensam, refuserad och renons på självförtroende.

Johan Kling säger att han vet hur det känns att inte släppas in, inte få gehör. Som 60-talist buffades han länge förgäves med 40-talsgenerationen, den famösa ”jätteproppen Orvar”.

– Nej, jag är en mycket mer arrogant och högfärdig person än han. Men visst, om man vill se det så – kanske är den här historien ett sätt för mig att undersöka min egen känslighet och svaghet.

Romanens upplägg, med ett berättarjag som silar yttre händelser genom sina egna tankar, har han lånat av James Joyce, Gogol och andra. Kling mumlar något om stream of consciousness och ”en ’Ulysses’ och ’Döda själar’ i allmogeversion”.

Sådant ställer krav på läsaren, medger han. Men förhandsintresset för hans bok har varit större än han vågat hoppas.

Kanske ger succén med ”Darling” viss gratisskjuts?

– Jamen Gud! säger Kling. Jag tvekade faktiskt att ge ut boken, för jag var rädd för att folk skulle säga att jag blev publicerad bara för att jag är ett namn.

Han har avböjt att åka på signeringsturné. Han känner sig lite asocial, säger han. Sedan höstens krasch hart när folkskygg.

Nu vill han lägga sitt krut på att reparera arbetsglädjen till sommaren, då inspelningen av hans nya film ”Puss” ska återupptas.

Frågar man hur han mår, svarar han:

– Jo. Hyfsat.