Rätt blod för jobbet

Få lär ha missat att Per Eriksson är Lunds universitets nya rektor. Valet av Eriksson som Göran Bexells efterträdare har väckt stor debatt. Är det verkligen acceptabelt att rektorn för ett av landets främsta universitet är troende? Något som inte väckt någon uppmärksamhet alls är hans medborgarskap. Detta är givet. Att han är svensk medborgare var en förutsättning för tjänsten. Så står det i grundlagen.

Anledningen är att universitetet är en statlig myndighet och att rektorn därmed fungerar som en myndighetschef. Den statliga utredningen ”Medborgarskap i svensk lagstiftning”, från år 2000, ser det som en legitimitetsfråga att den som deltar i statens maktutövning också har ett svenskt medborgarskap.

Sverige tillämpar den princip som innebär att du får ditt medborgarskap av blod, jus sanguinis, snarare än av jord, jus soli. Du får ditt medborgarskap från dina svenska föräldrar och inte för att du föds i Sverige. Principen innebär att en person född i Sverige likväl kan sakna ett svenskt pass. Drygt en halv miljon invånare i Sverige saknar svenskt medborgarskap och det innebär att en del av befolkningen är utestängd från vissa befattningar. Att bli rektor vid ett svenskt universitet – om än i en mycket internationell miljö – är en sådan befattning.

Ibland räcker det inte ens med medborgarskap. Om man vill bli statsråd i Sverige krävs det att man har varit svensk medborgare tio år i följd. Genom detta otidsenliga krav har man valt att göra skillnad på fullvärdiga medborgare och de andra. Vissa är förmer.

Det krävs också att man är svensk medborgare för att kunna bli riksdagsledamot, domare, polis, åklagare, militär, rektor vid polishögskolan, ledamot i rikspolisstyrelsens styrelse, kronofogde, biträdande kronofogde, JO, riksdagens talman, ingå i hemvärnet ...

En del av dessa kan man förstå. Men rektor vid Lunds universitet? Eller chef för ett museum? Båda räknas som myndighetschefer och som sådana krävs alltså svenskt medborgarskap. Moderna Museet fick ett delikat problem då det 1999 blev en egen myndighet. Den dåvarande chefen David Elliott var brittisk medborgare och fick enligt grundlagen inte vara chef för en statlig myndighet. Formellt fick styrelsens ordförande Anna-Greta Leijon ta över chefsjobbet. David Elliott blev istället ”museichef” – vilket visade sig vara en högst formell skillnad.

Det argument om den offentliga maktens legitimitet som vanligtvis lyfts fram för att motivera medborgarskapskravet faller platt när det gäller kultursektorn, utbildning eller forskning. Särskilt i en miljö som likt Lunds universitet har internationella ambitioner.

Vår tids universitet myllrar av kompetenta gästforskare, professorer och studenter med främmande pass. Samtidigt är universitetets högsta position dem oåtkomlig. Vilka vi väljer att inkludera och vilka vi väljer att exkludera blir i dessa tider en brännande fråga för Lunds universitet.

Ellen Albertsdóttir

frilansjournalist