Fest utan undantag på Slagthuset

23.30

Sexton män står i en halvcirkel i Slagthusets foajé. De är ordningsvakter och värdar, och ska strax byta om till sina för kvällen nya jackor. Det är fredagen den 30 januari och de 39 personer som jobbar i kväll har precis haft ett möte med Claes Schmidt om varför han och hustrun Anita lägger ner sin nöjesverksamhet på Slagthuset. De har drivit nattklubben i sexton år.

– Det känns lite overkligt, säger vaktchefen Malick Moussa.

23.50

Magnus ”Linsan” Lindskog sätter på ”For he’s a jolly good fellow” på dansgolvet i Norra hallen. Han har varit dj sedan 1993 och spelar här nästan varje vecka.

– Jag spelar party, party. Töntig musik så att alla blir glada.

Diskoljusen har börjat spela över de slitna träbänkarna.

Gäster strömmar in på röda mattan, genom svängdörrarna och metalldetektorn, förbi garderoben, hela vägen längs den avlånga foajén. Med en korvkiosk till höger och en rulltrappa bakom sig befinner de sig i en lokal med så högt i tak så att det känns som utomhus.

Semmy Ayavar, 30 år, är barchef och jobbar i kväll i Bakgårdsbaren.

– Jag har svårt att förstå hur man kan se Slagthuset som en osäker plats. Alla här, inklusive dj:n, är alerta på orosmoment. Vakterna avbryter ofta innan det har hunnit bli bråk.

Ibland får hon lära folk hur de ska uppträda i baren. Det händer att hon stöter på dem på stan.

– De kan haffa mig: ”Du skällde­ på mig i baren!” Då frågar jag: ”Vad gjorde du då? Du skrek efter­ mig.” Då hajar de till och lär sig. Sen sköter de sig i fortsättningen.

– Många har uppfattningen att det är de från Rosengård som bråkar. Det är ren rappakalja. Bland gästerna som vi måste uppfostra är det lika många från Limhamn som från Rosengård.

Hennes ögon blir ledsna när hon tänker på hösten.

– Jag får väl leta nytt jobb. Jag är egentligen lärare, men den miljön är mer påfrestande än den här.

00.45

Täckjackor, kepsar och bara ben i kylan. Vakterna hälsar på besökarna, ställer frågor för att avgöra om de är för berusade. Flera får vända för att de är för unga.

Det är inte ovanligt att värdarna beslagtar knivar.

– Man kan känna när det börjar lukta bråk. Det är svårt att säga vad det är, men det är som en stämning. Då försöker vi bemanna upp vissa områden inne på klubben, säger Malick Moussa.

Precis som sina vaktkollegor har han genomgått två veckors utbildning hos polisen.

– De sista tio minuterna gick vi igenom olaga diskriminering. Exemplet var: ”Om Mohammed får köpa frukt för sex kronor kilot i Ahmeds fruktaffär, men Johan måste betala tolv kronor kilot, då är det inte diskriminering. Men om det är tvärtom så är det diskriminering.” Jag kände att det underblåste fördomar och att de inte riktigt vågade ta i ämnet.

Han var med på ett möte med polisen och tillståndsmyndigheten i maj där polisens jurist ska ha uppmuntrat Slagthuset att sortera hårdare i kön.

Han pekar mot en kollega som står och pratar med en gäst.

– Vi sorterar ju redan: om man är onykter eller bråkig kommer man inte in. Men skulle han stå och säga till folk: ”Du får inte komma in för du är misstänkt kriminell?” Det är farligt för oss och det är inte rätt.

01.05

– Om Slagthuset läggs ner kommer alla andra ställen att få så jäkla trångt, säger 22-åriga Josefine Möller.

– Tänk så svettigt och jobbigt det kommer att bli.

Hennes tjejgäng på sex personer har åkt taxi från Veberöd. De säger att Slagthuset drar mycket folk från andra städer. De rör sig snabbt in mot stora dansgolvet, där dj:n spelar ”Stronger” med Kanye West.

Glansiga klänningar med smala midjor. Höga skor med rosetter och hudfärgade strumpbyxor på vingliga ben.

I norra hallen sätter dj:n på Just D:s ”Vart tog den söta lilla flickan vägen”. Flera killar springdansar lyckligt mot dansgolvet.

01.45

Taxibilarna står uppradade längs Jörgen Kocksgatan.

– Det kommer bli fullt med svarttaxi här snart. Du får se, säger ordningsvakten Arash Atabak, och fortsätter:

– Pucko?

Han går över till korvkiosken mitt emot entrén för att köpa uppvärmda flaskor med cho­kladdrycken. Vakterna tar varsin. Det är kallt.

Vipkön börjar direkt på röda mattan. Där går stamgästerna in. Där samlas också folk som av olika anledningar kastats ut.

– Samlar du tusen personer och serverar sprit så händer det någonting. Det som är speciellt känsligt med Slagthuset är att vi släpper in tjugoåringar. I mina ögon är de flesta av dem barn, säger Arash Atabak.

02.50

Scenen på stora dansgolvet är full av folk som dansar. Mitt på scenen står en kille med bakåtslickat hår och dompterar golvet med stora armrörelser.

Tre killar leds ut av vakterna, en av dem har byxorna halvt nere. De har börjat bråka i baren.

– Förlåt, säger en av dem innan de rör sig bort från Slagthuset.

Vakten Christian Norén berättar att de som omhändertas av vakterna får vänta på polisen i det så kallade glashuset bredvid ingången.

– Annars blir det så lätt snack: vakterna tog med mig till källaren och jag kom upp helt blodig. Sitter de här kan alla se att vi inte skadar dem.

04.20

Två killgäng står på var sin sida om entrén och tittar hotfullt på varandra.

Strax ska insläppet stänga, ett par eftersläntrare får vända vid entrén. Av kvällens 858 besökare har de flesta redan gått hem. Det har varit en ovanligt lugn kväll.

– Vad var det som hände, frågar en av vakterna.

– Han sprutade öl på mig, säger killen med det bakåtslickade håret och pekar mot det andra gänget.

– Vi plockar han, säger hans kompis och börjar röra sig mot ölsprutaren.

– Nej, lägg av. Varför står ni kvar här? Åk hem, säger vakten.

– Men vi bor i Helsingborg.

– Centralen ligger ditåt.