Attacktalet

Varje gång någon hänvisar till ”upphovsrätten” i bestämd form singularis är det bara en ursäkt för att slippa prata om vad man vill på varje enskild punkt. Fildelning är bara en av dessa punkter. Att argumentera ”för” eller ”mot” hela det upphovsrättsliga komplexet är ganska irrelevant.

Om vi ändå vill förenkla maximalt, kokar soppan ner till två helt olika frågor. Dels en mediesocial fråga: Hur ska begrepp som ”exemplar” och ”offentligt framförande” översättas till bruket av nya medier? Dels hela den estetiska frågan om vad vi menar med skapande och hur vi värderar kultur.

Nu tar vi en i taget:

För sextio år sedan kallades det nya mediet för magnetofon, alltså bandspelare. Staten beslöt att legalisera "nedladdning” av musik från radio till band, trots att Stim (Svenska tonsättares internationella musikbyrå) varnade för katastrofala konsekvenser. Vad hade hänt om vi hade fått ett bandspelarförbud år 1949? Vad händer om länkning till filer (The Pirate Bay) kriminaliseras år 2009? Vi kan bara gissa.

Mellan privat och offentligt finns inte en rät linje, utan en gråzon. Exakt hur många gäster får man bjuda hem till videokvällen innan man behöver ansöka om biograflicens? Hur nära vän måste man vara med någon för att få ge bort en hemmabränd bland-cd? I längden kan sådana frågor inte bara hänvisas till det sunda förnuftets domäner, alltså till ”predigital” erfarenhet. Detta utgör ett pedagogiskt dilemma för alla dem som vill inprägla upphovsrättsmedvetande i en yngre generation.

Kopierandet har vandrat ut från tryckerierna och andra centrala kontrollpunkter, ut mot privatsfärens skuggsidor, och ända ner i våra fickor. Denna utveckling har det upphovsrättsliga komplexet historiskt bemött genom att kollektivisera sig, i organisationer som Stim. Varje ny kaka delas upp på samma gamla mottagare. Alltså tvingas vi via kassettavgiften till att göda skivindustrins intresseorganisation Ifpi (International Federation of the Phonographic Industry) varje gång vi köper ett paket tomma cd – även om vi ska bränna semesterbilder på dem.

Godtyckets ljusa sida är en frånvaro av detaljkontroll, som skapar ett tillåtande klimat på musikområdet. En dj kan remixa musik utan tillstånd. Men liknande handlingsutrymme existerar inte på filmområdet. Samma lag ger olika resultat.

Konstnärliga verksamheter består i växelverkan mellan produkt och process. Ibland går den åt ena hållet, som när en diskjockey utgår från förinspelade skivor och skapar en liveperformance. Ibland i motsatt riktning, som när en radiojournalist utgår från människors agerande och gör ett reportage.

Upphovsrätten är fundamentalt enögd, eftersom den bara värnar sådant som kan kopieras. Konsten som process, i nuet, behöver heller inte dess skydd, eftersom det inte kan kopieras. Kulturens liveaspekter blir systematiskt nedvärderade.

Vi drunknar i digitala filer. Bristvaran är tid, inte ”verk” eller ”innehåll”. Därför är det nog dags att åter uppvärdera det flyktigt mellanmänskliga och det hopplöst analoga. Just detta har skett på musikområdet, där levande musik åter blivit ekonomiskt central.

Självklart är inte ”ut och spela” en universallösning. Inte för den låtskrivare som skriver låtar på sin kammare, utan att själv spela dem – ett ofta anfört exempel. Men har konstnärliga yrkesutövare en generell rätt att vara folkskygga?

Nuförtiden skulle ingen resonera så inom bildkonstens eller journalistikens fält, där den hårda konkurrensen tvingar alla till maximal synlighet. Författare tjänar i allt högre grad på undervisning och föreläsningar. Samtidigt vill vi nog göra det möjligt för vissa att koncentrera sig på att producera böcker. Men att se det som en fråga om upphovsrätt vore oerhört naivt, när kanske det mesta av detta skrivande redan finansieras av stipendier och bidrag.

Kulturens verklighet har aldrig varit enhetlig och välordnad. Jag tror på en framtid präglad av ännu mer mångfald, och säger därför samtidigt att jag inte tror på upphovsrätten som princip.

Det ser jag som något annat än att vara ”mot” den.

Ja, någon form av upphovsrättslag kommer att finnas kvar under överskådlig tid. Men varje enskild punkt av den måste vara öppen för diskussion.

Rasmus Fleischer är doktorand i samtidshistoria på Södertörns högskola och bloggar på copyriot.se.