Spontanitet bortom sprit

Vi har hört den upprepas många gånger nu, favoritsagan om det ”upphottade” Malmö, om knegarstaden som drog av sig blåstället och ersatte kranar och traverser med Turning Torso och America’s Cup, om arbetare som cyklade hem samtidigt och en kreativ klass som seglade in. Det är en berättelse som värmer i vintermörkret och som på vanligt rekorderligt Malmövis tycks förena fattig och rik, röd och blå.

Samtidigt har det skett en annan och kanske viktigare temperaturhöjning, en stegring av den direktverkande friktionsvärme, som uppstår i mötet mellan olikheter och oliktänkande. Det är ett energitillskott som i grunden förändrat Malmös kulturklimat och som föranlett Kulturförvaltningen att tillsätta en utredning för att ta reda på mer om de nya klimatologiska förutsättningarna. Vad växer i den nya atmosfären? Vad gror i de nya skarvarna, utanför de kontrollerade rummen? På samma sätt som man tidigare intresserat sig för den fysiska aktivitet som utövas på parkeringsplatser och överskottsytor, ville man nu fokusera på den kulturella verksamhet som utövas i gathörn och garage. Hur viktig är ”spontanidrotten” och ”spontankulturen” egentligen, och hur kan den berika samhället i stort?

Inför de här frågorna har samhällets beskyddare vaknat: ”Det här skojeriet måste stoppas”, ropar moderaternas Stefan Lindhe. Medan spontanidrotten inte vållar de borgerliga något större problem så orsakar spontankulturen desto mer oro. Spontankultur är ”en rödgrön fantasi”, ett begrepp som inte har någon motsvarighet i verkligheten. Samtidigt utgör den dock ett mycket påtagligt svart moln, en hotande laglöshet, som måste stoppas.

Men vad är det egentligen som diskuteras? Vad står egentligen i rapporten ”Laboratorium för spontankultur” som det nu käftas så högljutt om? Handlar det bara om legalisering av de svarta mötesplatserna, om kommunal bevattning av kriminalitetens grogrund?

Det märkliga i debatten omkring rapporten, för att inte tala om rapporteringen om den i medierna, är att den är så snedvriden. Av rapportens sjuttiofem tättskrivna sidor handlar en halv sida om klubbverksamhet och alkoholpolitik. Vad denna halva sida försöker ta upp är den praxis­ som utvecklats, att till viss del finansiera ideella kulturinitiativ, alltifrån spelningar och konstutställningar till bok- och tidskriftsutgivning, med otillåten försäljning av alkoholhaltiga drycker.

Resten av ”skojeriet” utgörs av en ambitiös sammanställning av den forskning som utvecklats omkring staden som dynamisk och föränderlig miljö; om kreativa miljöer, om hållbar kulturell utveckling, om aktivt medborgarskap. Det centrala i utredningen är vad som skulle kunna beskrivas som det medborgerliga subjektets förändring. Medborgaren nöjer sig idag inte med att vara passiv kulturkonsument utan blir i allt högre grad också producent, en tendens som redan Kulturutredningen 1995 pekade på, liksom den i Malmö presenterade ”Kulturvision Malmö 2000”, en rapport som kom1996. Då konstaterades att 71 procent filmade och fotograferade, 22 procent tecknade och målade, 21 procent skrev dagbok och dikter, 6 procent sjöng i kör. Och detta före nätkulturen, före bloggosfärens framväxt. Den slutsats som kan dras, och som också dragit av många urbanforskare, är att det inte är det kreativa toppskiktet som är avgörande för stadens utveckling, utan snarare, vilket är spontankulturutredningens huvudtes, dess breda ”kreativa bas”.

Till dem som i sin ängslighet gärna förlöjligar spontankulturen vill man därför säga – tänk ett steg längre. Idag räcker det inte med att se staden som en ordningsfråga. Staden är inte längre enbart ett säkerhetssystem, som entydigt kan regleras med hjälp av lagar och förordningar. Staden handlar fram­förallt om människor och deras lust att konfronteras med andra, att själva förändras. Detta påverkar planeringen av staden, det påverkar dess politiska styrning. Om planeringen, och inte minst kulturplaneringen, tidigare vilat på en föreställning om staden som en helhet, sammanhållen av sina institutioner, måste den idag vila på en helt annan föreställning om komplexitet, om töjbarhet och rymlighet. Detta är både planeringens och politikens paradox: den kulturella förändringen kommer alltid först, den är inte en ungdomssjukdom som ska botas, utan en spontan rörelse, som uppstår ur mänsklig friktion.

Någonstans misstänker jag att det verkligt oroande i spontankulturutredningen inte alls är dess berörande av spontan klubbverksamhet. Nej, den beröringsskräck som kommer fram i reaktionerna gäller snarare urbaniteten som sådan. ”Det urbana” är något gäckande, uppflammande och bångstyrigt, och i den bemärkelsen är Malmö både mera urbant, yngre och hetare än de flesta andra städer i Sverige och Danmark. Unga människor flyttar till Malmö. Och om frågan är hur vi ur denna förändring ändå kan skapa ett varaktigt och samtidigt fritt samhälle, ett samhälle som frigör energi snarare än förhindrar initiativ, så ligger inte svaret i ett avfärdande av spontan aktivitet som kriminellt skojeri. Istället borde svaret handla om att utveckla en djupare förståelse för samspelet mellan individ och kollektiv, en förståelse som tillerkänner den kulturella gräsrotsnivån en central roll i det urbana kretsloppet.