Mellan Gud och Madonna

– Det är en ganska hemsk berättelse. Vi skulle satsa stenhårt, hyrde en jättestudio och spelade in med fullt band. Vi plöjde ner hur mycket pengar som helst, säger Jonathan Johansson på mjukt avslipad skånska, utan att låta det minsta ledsen på rösten.

Han berättar om hur det var för två år sedan, när han och hans producent insåg att musiken de hade skapat till hans andra skiva lät lite som Coldplay.

– Det var samma dussinljud som hördes i en massa produktioner. Det lät bra men ingen blev upphetsad.

Synthen under sängen – en Yamaha DX7:a, den första digitala synthen som blev populär på åttiotalet – fick följa med till studion. Ljuden som var för sig lät löjliga blev i lager på lager och med rätt effekter en självklar, ny stomme i musiken. I konvolutet anges noggrant vilka ljud som använts. SuperBass. Bopbass. Sweetbass. Musiken låter märkligt bekant och trygg.

– Den här synthen har använts i otaliga produktioner. Madonna, Michael Jackson och Tina Turner. Alla har använt den här någon gång. Det är en gemensam ljudbank som alla någonstans känner igen. Jag tror att det är det som gör det så lyckat.

Jonathan Johanssons vemodiga sånger rusar mot rymden och lyser av hopp. Man kan läsa de svenska texterna som om de handlar om att leva under discokulorna men önska sig något större. Men i grund och botten, säger Jonathan Johansson, är de ett samtal med Gud.

För man kan inte förklara musiken med synthen. Man måste prata om Gud också. 28-åringen från Gullvik, som lämnade stan för Stockholm som nittonåring, är kristen och växte upp med Baptistkyrkan. Han säger att en barndom sjungandes psalmer sätter sina spår.

– Harmonierna påverkar ens eget musikuttryck. Det är samma sak med min kompis Emil Svanängen i Loney Dear. Han är också uppvuxen i kyrkan och det finns psalmharmonier överallt i hans musik.

Nu läser Jonathan Johansson kulturvetarlinjen på Stockholms universitet, och jobbar på Frälsningsarmén med missbrukare. Han säger att det är skönt att frontalkrocka med en annan värld när man sysslar med något så egocentriskt som musik.

– I den här stan är det väldigt lätt att flyta iväg på något slags, jag vet inte vad. Man är inte mycket här om man inte är lyckad. Det är en förljugen variant av liv om du frågar mig. Men man går inte opåverkad av det.