ANALYS: "Pengar är roten till allt gott"

Grundbudskapet verkade vara att allt är kulturpolitik. En glad nyhet för alla politiker som därmed kan fortsätta att odla sitt ointresse för litteraturens och operans villkor i Sverige och istället fortsätta att koncentrera sina krafter på andra aspekter av kulturpolitiken, som kärnkraften eller bankernas räntenivåer.

Jag är egentligen inte alls ironisk. Pengar är roten till allt gott – och statens primära kulturpolitiska roll är att se till att det finns ekonomiska förutsättningar för ett livskraftigt kulturliv.

Det är därför ironiskt att den förhandshaussade kultutredningen i direktiven förbjudits att ta upp den egentligen enda väsentliga frågan: pengarna.  Alla förslag måste rymmas i existerande kostnadsramar. Kulturen drar i dag knappt en procent av statsbudgeten, vilket väl motsvarar dasspapperets andel av en hushållsbudget.

En kulturutredning som inte får slås av tanken att staten skulle kunna prioritera om sina resurser (mer pengar till kulturen) eller se över sina skatteregler (skattefrihet för vissa kulturutövare, till exempel) hamnar lätt just där kultutredningen nu tycks ha hamnat: I floskler och förvaltningsfrågor.

De första blåser bort som såpbubblor och kan därför lugnt lämnas därhän. Det är värre med de senare. De kan få konsekvenser.

Utredningen vill av någon anledning decentralisera och centralisera på en och samma gång. Större ansvar för den faktiska kulturverksamheten ska lämpas över på regionerna. Varför? Kanske för att glädja Maud Olofsson samt ett antal region- och kommunalpolitiker av varierande färg. Det finns här en uppenbar risk för avprofessionalisering av kulturpolitiken, en ökad lyhördhet för lokal kulturpopulism.

Samtidigt ska ett stort antal nationella kulturmyndigheter ersättas av tre megamyndigheter med kulturrådet som samordnande supernanny.

Varför? Säg det. Den på förhand befarande fixeringen vid entreprenörskap märkte man inget av när man satt bänkad framför tv:n i går. Istället verkade utredningen helsåld på den logik som genomsyrar storföretagsamheten: Fusionera mera! Slå ihop, slå ihjäl och snacka vitt och brett om synergieffekter.

Stor äter upp alla små och blir Jättestor. Svårt att förstå hur det ska bidra till ett kulturliv präglat av favoritklyschor som möten och mångfald. Bör snarare öka risken för energislukande palatsintriger, kompismygel och inställsam anpasslighet till de konjunkturer som för tillfället härskar i den monopoliserade maktens korridorer.

Torsdagen den 12 februari var nog inte någon bra dag för svenskt kulturliv.