Frånvarande förslag

Tre stadiga luntor, 898 sidor. Kulturutredningen har landat, och lite överraskande finner jag det hela fullt läsbart, om än inte alltid läsvärt. De som skrivit har utan tvekan haft en läsare i tankarna, men vem? Ja, det är nog inte den kulturintresserade medborgaren eller den skapande konstnären. Snarare är det alla de politiker och tjänstemän som förvaltar och styr den kulturpolitiska apparaten.

Det som inte finns här är en engagerad berättelse om kons­tens roll i det moderna samhället. Utredarna definierar kulturpolitiken främst genom att tala om hur allt ska ändras i förhållande till föregångaren, men de ger oss ingen övertygande bild av vad som nu blir så mycket bättre.

Den gamla kulturpolitiken hade kört fast i sina egna hjulspår, det är sant. Den nya kulturutredningen löser detta genom att lämna det allra mesta öppet. Staten ska förhandla med regionerna, men vad vill staten med förhandlingarna? Bollen lägger de hos regionerna. Utredningen föreslår en genomgripande omorganisation i den statliga förvaltningen men lämnar innehållet öppet. I den nya organisationen får vi sfärer för frågor om arkiv, bibliotek och språk, frågor om samtid, historia och livsmiljö, för konstarterna och för mediefrågorna. Gott och väl, men vad vill staten med arkiven, biblioteken, teatern, kulturarvet, konsten, litteraturen och så vidare?

Utredarna föreslår nya mål för kulturpolitiken. De säger själva att målens uppgift är att styra, inspirera, beskriva och prioritera. Problemet är att de inte gör något av detta. Det vi får är något mer minimalistiska och slimmade formuleringar av de gamla. Borta är målet om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”, vilket bara det är välgörande. Kulturpolitikens inriktning har varit att stödja de skapande konstnärerna, de platser där konst skapas och förmedlas och medborgarnas möte med konsten. Jag kan inte se att det nu föreliggande förslaget förändrar detta på någon punkt.

Sextio procent av statens kulturbudget går till de statliga kulturinstitutionerna. Ändå ägnas bara sexton sidor åt dessa institutioner. Operan, Dramaten, Riksteatern, Moderna museet och alla de andra institutionerna ingår ju inte i de nämnda sfärerna, och kulturutredningen har inget alls att säga om vad staten vill med sina insatser inom scenkonsten, bildkonsten, filmen (egen utredning) eller museerna.

Och trots den omfattande organisationsförändringen (kaos­varning utfärdad) finns det en rad korsande uppdragslinjer. Kulturrådet ska visserligen förhandla med regionerna, men samtidigt ska de nya myndighetssfärerna ta fram underlagen, och de ska delta i Kulturrådets hantering. Och ibland ska statliga satsningar på barn, mångkultur, sysselsättning eller kulturår hamna i en viss sfär och ibland i Kulturrådet. Hm, jag ser en garnhärva snarare än ett petits points-broderi.

Förr talade man om reformutrymme och reformpengar i de statliga utredningarna, men här finns inga nya förslag som flyttar fram konstens eller kulturens positioner. Det antyds en ny myndighet som skulle efterträda Framtidens kultur, och det sägs att nya skatteregler skulle kunna ge utrymme för något nytt, men då ryter utredningens skatteexperter till i särskilda yttranden.

När utredningens förslag började läcka ut, tänkte jag att det där bara var utanverk. När betänkandet väl kom skulle bilden bli en annan. Men icke – det var organisationen som var kärnan. Different, but same, same.