Tre frågor till tre "Gömda"-bloggare

Ramona Fransson, 52 år, Tjörn:

1 Jag fick läsa ­manuset till ­Monica Antonssons bok ”Mia – sanningen om Gömda” innan den publicerades, så jag var definitivt en av de första bloggarna som var med och drog igång debatten. Bloggarna har absolut påverkat. Folk har grävt så mycket att bloggarna har blivit en guldgruva till information.

2 Nu försöker man klargöra vad Mia kan ha uppgett för att få asyl i USA. Att hon har fått asyl på grund av att hennes man har suttit i fängelse en månad för misshandel måste ju vara felaktigt.

3 Den är viktig för att vi inte ska bli indoktrinerade av dem som påstår sig ha sanningen. Vi ska kunna granska underifrån och ­ifrågasätta allt. Det är också oerhört viktigt att båda sidor får komma till tals vilket inte riktigt har ­varit fallet i den här historien.

Ramona Franssons blogg hittar du här

Jerry Olsson, 43, Uppsala:

1 Jag vet inte om jag påverkat så mycket, kanske lite i och med att jag fick uppmärksamhet i Aftonbladet för ett tag sedan. Men jag tror att det är helheten som påverkat, att så många reagerat.

2 Nu är det en ny skandal på gång eftersom Mia fick prata ut på åtta sidor i Aftonbladet utan att Monica Antonsson fick någon chans att svara. Det kommer att sporra bloggarna ytterligare. Det blir också mycket intressant att se vad Liza Marklund kommer att säga nu när Mia hävt källskyddet.

3 Det är viktigt för ”mannen med de mörka ögonen”, för Mias äldste son och för Elisabeth Hermon, företrädare för stiftelsen Trossen som svartmålats i böckerna. För tio år sedan hade en sådan här sak aldrig kommit upp.

Jerry Olssons blogg hittar du här

Nicklas Larenholtz, 27, Stockholm:

1 Jag kan ha påverkat några få människor men totalt utgör nog mina inlägg om ”Gömda”-affären bara några promille av allt som skrivits på bloggarna.

2 Nu hoppas jag att Liza Marklund går ut i en öppen debatt och inte i en intervju med en journalist där hon får stå oemotsagd. Vad som skulle sägas i en sådan debatt skulle analyseras minutiöst på bloggarna.

3 Förut var den enda chansen att göra sin röst hörd via insändare i tidningarna. Där skulle man väljas ut bland tusen andra insändare, och kanske lyckades man få en insändare till publicerad i samma ämne. Nu kan vem som helst, oavsett ålder och bakgrund, göra sin röst hörd när man vill. Det är absolut en positiv utveckling.

Nicklas Larenholtz blogg hittar du här