Stereotyper innanför SVT:s öppna dörrar

Låter det lite stereotypt? Det är det. Vad värre är: det är inte bra. Faktum är att jag knappt kan minnas när en tv-serie sparkade in så många vidöppna dörrar sist.

Bra drama belyser, fördjupar, får en att tänka. ”183 dagar” varken gör det ena eller det andra, tvärtom – här dras varenda gammal dokusåpafördom ånyo fram i ljuset för att berätta¿¿ ja, för att berätta vad, egentligen? Att man inte blir lycklig av pengar och kvällstidningsrubriker?

Till och med musiksättningen spelar på temat: stötig umpapumpa-techno medan finalisterna dansar på den tuffa efterfesten, följt av scener till ledsen fiolmusik då vinnaren sitter ensam i en taxi, som för att verkligen hamra in i tittaren vilka sorgliga stackare det egentligen är fråga om.

Alldeles säkert finns det speciella drivkrafter hos de människor som kan tänka sig att flytta in i världens alla Big Brother-hus och få minsta toalettbesök dokumenterat.

Alldeles säkert finns inslag av revanschlusta, av ogenerad längtan efter medialjus och limousiner. Men hade man inte kunnat skildra det med fler nyanser? Varför alla dessa vrålstereotyper – in i minsta biroll?

Ta programproducenten, en slemmig typ vars oljiga lugg indikerar att vi har att göra med en Skum Sort. Ta kvälllstidningsjournalisten (givetvis heter hon Annika), en flinthård kvinna som sitter sist kvar på jobbet och gärna går omkring och väser saker som ”välkommen till verkligheten”.

Värst är scenerna där Emma (Tuva Novotny) festar loss i slowmotion medan hennes alienerade mor ligger och dör. Hennes nästan lika alienerade bror smyger upp bakom Emma medan hon står och inspekterar liket, och lämnar henne efter ett nollställt ”Ja’ hörde att du vann förresten. Grattis.” Får man verkligen skriva så fyrkantiga manus?

Jag misstänker en uppfostringsagenda i botten, att seriemakarna velat göra den där sortens uppbygglig tv som ska rullas in på samhällskunskapslektionen beledsagat av ett höttande pekfinger: akta er för dokusåpor ungdomar, annars sitter ni snart där med blott några kokainlinor och en ihålig själ som sällskap. Det är nästan så att man längtar efter någon som törs skildra Stureplanstillvaron som något glatt och festligt.

Två ljuspunkter: de unga skådisarna är bra, och Johan Rheborg som Emmas pappa gör en behagligt lågmäld rolltolkning.

Annars finns mycket lite att jubla åt. ”Ni låter ungdomarna kolla på stereotyper!” utropar seriens Tarek i andra avsnittet. Repliken skorrar fortfarande i öronen.