Sanningen ligger gömd i lasagnen

Eftersom ”huvudpersonen Mia i Liza Marklunds dokumentärromaner” nu själv framträtt i AB är själva saken ur världen, tycks styrelseledamoten mena.

För en gångs skull har han inte självklart rätt. Det är inte helt vanligt att romangestalter kliver ut ur romanerna med en packe dokument under armen. Det gör det än mer befogat att ställa de frågor som utgör kärnan i Marklund-debatten: Vilket slags bok är ”Gömda”? Vilket slags bok har de ofattbart många läsarna haft skäl att tro att ”Gömda” är?

Liza Marklund själv valde i helgen att köra på Linje 2. Berättelsen tycks existera i två skilda, men antagligen parallella, versioner: ”Mia står för sin historia. Jag står för min roman”, summerade Marklund i en krönika i Expressen i lördags.

Ryms då båda inom samma pärmar, det vill säga består texten i ”Gömda” både av Marklunds roman och Mias historia? Lasagnen som litterär modell? Först ett lager sann historia, sedan ett lager Marklund, sedan ett lager sann historia till? Hur kan man då som läsare skilja köttfärsen från vitsåsen? Rinner inte det ena ner i det andra?

Inte ens för Marklund själv tycks relationen mellan verklighet och dikt vara helt okomplicerad. När hon förvandlade Mias man från chilenare till trygg norrlänning var det, berättar hon i krönikan, den litterära inspirationen som slog till. När den dolske skurken fick förbli arab var det istället det journalistiska sanningskravet som var obevekligt.

Varför just då? Varför kunde inte fantasin få spelrum också här? Något riktigt bra svar lyckas inte Liza Marklund formulera. Det är därför det finns skäl att fortsätta fråga.