Matchen är politisk

Min stamtavla börjar inte i Mellanöstern utan på ett uppländskt soldattorp. Ändå tar jag mig friheten att tycka illa om Israels övervåld mot sina palestinska grannar i Gaza, och jag instämmer i Ilmar Reepalus kritik av att hålla en Davis Cup-match mot Israel just i Malmö där säkert inte bara folk med rötter i Mellanöstern tycker att det rör sig om en politisk match som inte bör spelas.

Lars Åberg, vars inlägg i debatten aldrig upphör att förvåna mig, påpekar att vi egentligen inte vet hur alla Malmöbor från Mellanöstern tycker. En äventyrlig gissning är att få av dessa hyllar Israels fosforbomber eller dödandet av 400 barn – vilket ledarskribenten Mats Skogkär skyller på ”stridens hetta, kalkylerat risktagande eller nonchalans”.

Åberg säger sig inte vilja tro att Reepalu fiskar röster i Rosengård. Snarare befarar han att Malmö, likt Storbritannien vid fatwan mot Salman Rushdie, har drabbats av etnisk panik och utan urskillning vill stryka muslimer medhårs, till exempel genom att fördöma Israel.

Kritik av Israel skulle alltså vara ett etniskt särintresse? Viker sig Malmö stad för en palestinsk/muslimsk opinion? Ser vi i förlängningen sharia-lagar tillåtas i delar av staden – av ren politisk hänsynsfullhet och slapp opportunism? Det verkar vara Åbergs åsikt, nästan i samklang med norska Fremskrittspartiet, vars ordförande nyligen varnade för en Rosengårdsliknande utveckling i Norge.