Högerradikalism blommar bäst i opolitiskt klimat

För första gången sedan andra världskriget har högerradikala partier idag etablerat sig som en betydande politisk kraft i Europa.

I land efter land har de räknat in masstöd. Till exempel Österrikes Frihetsparti (Fpö) med 27 procent 1999, Dansk Folkeparti med 12–13 procent sedan 2001 och Jean-Marie Le Pen (FN) med 17 procent i presidentvalet i Frankrike 2002.

Det tabu mot högerextrema idéer i parlamenten som upprätthållits i årtionden av både högern och vänstern verkar vara på väg att brista. Det kan vara en omsvängning av historiska dimensioner vi bevittnar.

Rörelsen kännetecknas i land efter land av starkt auktoritära och repressiva drag, främlingsfientlighet, särskilt islamofobi, ofta hets mot bidragstagare och nästan alltid mot den ”politiskt korrekta elit”, som undertrycker folkets påstått naturliga fördomar.

En sådan kärna kan sedan kombineras med mer marknadsliberala idéer, som hos Österrikiska Frihetspartiet eller Schweiziska Folkpartiet (SVP), eller med mer, tja, socialistiska, som hos lilla Tysklands Nationaldemokratiska parti (NPD).

Idéerna är inte systemfrämmande, inte revolutionärt nya på något vis. Tvärtom knyter de an till vitt spridda föreställningar i våra samhällen, men de högerradikala spetsar till dem mer än andra partier. Knappast någon ifrågasätter ju till exempel nationalstatens rätt att bestämma över sina gränser, eller att medborgare har andra rättigheter än utlänningar. Och få partier skulle väl förneka att familjen som institution är en bärande del av vårt samhälle eller att staten ska ha rätt att straffa brottslingar.

Därför är högerradikalismen inte i verklig mening avvikande, utan måste, som den belgiske statsvetaren Cas Mudde påpekat, kanske mer ses som en hårdragen normalitet?

Det gör det också svårare för de etablerade partierna – särskilt den konservativa högern – att värja sig: de kan inte gärna skriva av högerradikalerna som galningar, utan att underkänna sina egna utgångspunkter.

Att högerradikalismens spirande popularitet på något sätt har att göra med framväxten av multikulturella samhällen, globalisering och andra breda samhällsförändringar verkar forskarna vara överens om, men teorierna är ofta väldigt svepande. Cas Mudde har i översiktsverket ”Populist Radical Right Parties in Europe” gått igenom de senaste årens forskning. Han finner inget klart stöd för att vare sig hög arbetslöshet, stor invandring eller hög kriminalitet skulle spela någon större roll. Västeuropas länder genomlever ju dessa förändringar på likartade vis. I varje land finns hyggligt stora grupper – ofta 15-30 procent beroende på hur man frågar – som mer eller mindre delar de högerradikala partiernas åsikter. Vanligtvis brukar Sverige vara bland de mest invandrarvänliga länderna i Europa i jämförande mätningar, men den årliga Integrationsbarometern (2007) visar ändå att knappt 24 procent skulle kunna tänka sig att rösta på ett parti som vill inskränka invandrares rättigheter, en siffra som för övrigt sjunkit år för år sedan toppnoteringen 2002.

Det är, som Mudde lakoniskt konstaterar, ”osannolikt att populisthögern finner bördig jord i länder som (upplevs vara) kulturellt homogena, där inga brott begås och där politiska problem saknas, men några sådana platser finns ju å andra sidan inte”.

Överallt finns alltså många potentiella väljare för Jimmie Åkessons kamrater. Men bara ibland lyckas partierna nå dem.

De avgörande orsakerna till framgångarna måste därför sökas på annat håll. Ett representativt valsystem, låga procentspärrar och ett generöst partistöd gynnar till exempel småpartier, men viktigare är antagligen två andra fenomen: de etablerade partiernas samsyn och de högerradikala partiernas relativa oanständighet.

I sin essä ”Om det politiska” tecknar den belgiska politiska filosofen Chantal Mouffe ett europeiskt politiskt landskap där skillnaden mellan höger och vänster håller på att suddas ut. Partierna skockas i mitten på jakt efter marginalväljare och alla är egentligen överens om att klasskampen är över. Politik blir då inte en strid om makt mellan motstridiga intressen, utan en trevlig samtalsklubb där man gruffar om några procent upp eller ner i sjukförsäkringen.

Dessutom, och det är viktigt, tenderar så kallade värderingsfrågor att hamna högt på den politiska dagordningen. I ett läge där de etablerade partierna är ense om grunderna för den ekonomiska politiken, är det på områden som brott och straff, invandring eller familjepolitik som politiker av alla kulörer kan visa handlingskraft.

Kruxet är förstås att de sociala klyftorna i den verkliga världen består; de kommer bara inte till uttryck i partipolitiken.

Därmed, menar Mouffe, står bordet dukat för partier som likt österrikiska Fpö eller Dansk Folkeparti kan ta på sig rollen av ”verklig opposition”, dessutom i ett läge där ”deras” frågor vinner mark.

Det stämmer ganska bra både med Muddes forskningsöversikt, och med den bild som den norske journalisten Magnus Marsdal ger av Fremskrittspartiet i reportageboken ”Högerpopulismen dissekerad”, där han förklarar partiets framgång med att man lyckats mobilisera på den klassiskt populistiska idén om ett folk som övergivits av en till förväxling likformad Oslo-elit.

Ännu viktigare är antagligen det bredare samhällsklimatet. I länder där det är comme il faut för politiker och andra opinionsbildare att säga att de är nationalister, snacka skit om muslimer eller romer, hetsa mot ”politisk korrekthet” eller publicera Muhammedkarikatyrer är det svårare att brännmärka ett högerradikalt parti. De säger ju bara vad andra säger, om än lite grövre.

I länder där man mer nyligen levt under fascistiska regimer, som Grekland, Spanien och Portugal, liksom i länder där minnet av Förintelsen fortfarande är starkt, som Tyskland, verkar folk känsligare för ekona av stöveltramp. Till och med en uttalad vänstersocialdemokrat som Linke-ledaren Oskar Lafontaine råkade i rejält blåsväder när han 2005 använde det nazistiskt laddade ordet ”fremdarbeiter” om invandrade arbetare.

Just brännmärkning är det Jimmie Åkesson fruktar mest. Hans övergripande mål är att erkännas som en anständig politiker, värd att ta på allvar, en sådan som en Mona Sahlin eller en Erik Ullenhag är redo att möta i tv.

Erfarenheterna från andra länder talar för att han kommer att misslyckas, i alla fall om hans motståndare spelar sina kort rätt.

Oxfordforskaren Elisabeth Ivarsflaten har studerat 41 europeiska invandrarfientliga partier. 34 av dem har misslyckats med att ta sig in i parlamenten. De saknade alla vad Ivarsflaten kallar en skyddande ”sköld av anständig historia”.

Av de sju som lyckades hade däremot sex en sådan sköld, det vill säga de har en historia som något annat än främlingshatare, exempel som skattesänkarpartier eller regionala partier. Undantaget är Front National, som organiserats enbart för att bekämpa invandringen och också vunnit stora framgångar. Men annars ser sköld-teorin ut att hålla bra.

Den bottnar i att de flesta människor inte vill förknippas med extremism och rasism och därför, inför sig själva och sin omgivning, behöver kunna motivera sin röst på ett främlingsfientligt parti med något annat: Jag röstar på dem, därför att de alltid stått för lokaldemokrati/en bra skattepolitik/bra välfärd, och så vidare.

Sverigedemokraternas allt överskuggande problem är att de saknar en sådan sköld. Deras föga ärorika historia av nazism och rasism (Bevara Sverige Svenskt) i kombination med fixeringen vid migrations- och integrationsfrågor innebär att de har svårare att hävda att de är ett vanligt, anständigt parti som det är helt ok att rösta på.

Därför agerade också de Malmöbor som i höstas mot-demonstrerade vid SD:s gatumöten strategiskt klokt. De valde att inte betrakta SD som vilket litet parti som helst, utan pekade ut dem som extremister. Att möta SD med äggkastning var däremot mindre smart, eftersom det gav SD-folket chansen att ta på sig martyrmanteln och börja gnälla om demokratiska rättigheter. Men det är det mindre problemet. Oanständiga martyrer är trots allt antagligen mindre attraktiva att rösta på än anständiga icke-martyrer.

I nästa del i artikelserien berättar jag om hur andra partier kopierar de högerradikalas recept.

Petter Larsson, journalist