Spektaklet i rättssalen

Mycket har sagts och sägs fortfarande om rättegången mot Pirate Bay. ”Spectrial”, som den kallas på supporterläktaren: en sammanslagning av ”spectacle” och ”trial”. Nog är den ett spektakel. Hypotetiska förluster räknas om till faktiska skadeståndskrav, hundra gånger större än Pirate Bays totala omsättning. Målsägarsidan trasslar in sig i tekniska termer de inte begriper, försvaret lägger ut nya terminologiska fällor och slår ut med händerna, medan kidsen skrattar ihjäl sig på twitter.com och nöjesbranschen får gråa hår.

Några principiella frågor – om ”copyright” kontra ”copy-riot” eller skillnaden mellan upphovsmakares rätt och upphovsrättsindustri – tas inte upp i domstolen. Av förklarliga skäl. Den sortens problematisering hör inte hemma i rätts­salen. Advokat Peter Danowsky, som företräder musikindustrin, har visserligen gjort sina försök.

Under rättegångens femte dag tar han bland annat upp ett föredrag som Pirate Bays talesman Peter Sunde har hållit i Malaysia, med den subversiva titeln ”How to dismantle a billion dollar industry” (”Hur man demonterar en miljardindustri”), kompletterat med åsikter på bloggar och i mejl. Varpå Sunde ställer en motfråga som ringar in en blind fläck i spektaklet: Är den här rättegången politisk?

Tja, det är inte Piratpartiet eller Piratbyrån som åtalet gäller, utan bittorrentsidan Pirate Bay och ”förberedelse till brott mot upphovsrätten”, men frågan är ändå på sin plats. Av flera skäl. Delvis för att en megamiljardindustri som (den amerikanska) film- och musikbranschen är en mångförgrenad kraft med enormt inflytande inom ramen för rådande marknadspolitiska system. Delvis för att dessa nätpirater – både de nu åtalade och deras likasinnade på annat håll – har sina ideologiska, humoristiska och spjuveraktiga rötter i en aktivistisk motkultur, inom vilken det för fyrtio år sedan brukade hävdas att allt var politik. Fast ibland på skämt. Och allvar.

Det är mer än benämningen ”spectrial” som får mig att tänka på situationisten Guy Debords barrikadklassiker ”La Société du spectacle” (klumpigt nog översatt till ”Skådespelssamhället” på svenska) från 1967. Där finns ett frö till den deltagarkultur människor emellan – ”peer-to-peer”, om man så vill – som Peter Sunde brukar tala sig varm för, som motpol till spektakelsamhällets konsumism.

Hur denna deltagarkultur kan ta sig uttryck, både vid och vid sidan av tangentbordet, går att se i en dokumentär med det träffande namnet ”Steal This Film”, av en samling vänner av fildelning som kallar sig ”The League of Noble Peers” (laddas förslagsvis ner via Pirate Bay).

Titeln är en direkt anspelning på de flesta systemkritiska upptågsmakares urkund, vare sig de vet det eller inte: ”Steal This Book” från 1971, av den amerikanske uppviglaren och ”yippien” Abbie Hoffman, kanske mest känd för att ha fått 50 000 demonstranter mot Vietnamkriget att med hjälp av psykisk energi försöka få Pentagon att levitera. I ”Steal This Book” får vi bland annat veta hur vi tillverkar rörbomber och – startar en piratradiostation.

För mer uppdaterade tips om sätt att ta sig fram i tillvaron kan jag rekommendera en bok på Pirate Bay som heter ”MAckt, Broccoli och KOPIMI”. Den ”gavs ut” i tisdags och är inte bara befriad från upphovsrätt; den ”har ingen författare, ingen designer, ingen sättare, ingen distributionskanal”, och består av 100 kortfattade lektioner i internetframgång.