Den farliga förlovningen

När Victoria insåg att hon inte kunde undvika den nya vänsterregeringens artighetsvisit suckade hon:

– Jag får väl ta emot packet då.

I den nytillträda ministär som leddes av liberalen Edén ingick fyra socialdemokrater, bland dem Hjalmar Branting. Besk medicin för den svenska drottningen som var kusin till kejsar Vilhelm II, hedersöverste i ett tyskt regemente och en varm fiende till demokratin.

Ambitionen att bevara, helst biffa upp, den handfasta kungamakten delade hon, åtminstone till en början, med sin man, Gustaf V. Bondetåget och borggårdstalet 1914 hade varit ett uttryck för denna strävan.

Men nu var det 1917. Världskriget vände upp och ner på Europa. Allt som varit fast störtades i grus och aska. Revolution i Ryssland. Snart även i Tyskland. Överlevnadsfrågan fick prioriteras också på Stockholms slott.

Julen 1919 författade Gustafs och Victorias vittre son prins Wilhelm ett ABC-rim om familjen och dess medlemmar. ”Åt republikens spöke sneglar pappa / och undrar om han måste schappa”, löd en av verserna.

Obefogad oro, skulle det visa sig. Kungahusets ställning är idag starkare än någonsin. Kronprinsessan har förlovat sig. Journalisterna oljar ryggsluten och bockar sig så djupt att de tappar huvudet. Den gamle chefen för TV2-teatern och Dramaten Lars Löfgren framträder i direktsändning som ”kabinettskammarherre”, tjänstegraden snäppet över hovnarr. Frifräsiga kolumnister och kommentatorer övertygar sig själva om att förlovningen är ett genombrott för svensk jämställdhet eftersom den blivande hertigen av Västergötland är en modern kille som vågar låta sin flickvän satsa på karriären.

Nu är det 1882. Fanfarer. Regementsmusik. Flaggor.

August Strindberg rapporterar direkt från ”Det nya riket”: Konungen har lyckligen tillfrisknat från en släng av magkatarr. Lättade undersåtar arrangerar en galakväll för att på så sätt ”giva ett uttryck åt Svenska Folkets inneboende glädje över det höga tillfrisknandet”. En författare städslas för att förgylla aftonen med ett nyskrivet versstycke. Han ”börjar naturligtvis med den sedvanliga förklaringen att han icke lärt att smickra, men att han ändå skall göra så gott han kan. Därpå framför han en vördsam hälsning från Svenska Folket som han träffade vid en middag på Hasselbacken och berättar att han fann det mycket lyckligt och belåtet samt att det bad hälsa att det alltid skulle vara troget och beskedligt.”

Daniel Westling är ”en man av folket”, sägs det. Som Fantomen, fast tvärtom. Det finns dagar då ”En man av folket” lämnar de djupa skogarna och färdas längs stadens gator som en vanlig prins i kritstrecksrandig kostym.

Drottning Victoria, kronprinsessan Victorias farfars farmor, borde egentligen ha tagit emot ”packet” med tacksamhet. Demokratin hotade inte den svenska monarkin. Tvärtom. Demokratin räddade den svenska monarkin. Och den långvariga socialdemokratiska hegemonin stärkte den. Gustaf V kunde tvivla på demokratin aldrig så mycket, han hade ändå, som statsvetaren och historikern Stig Hadenius skriver i sin biografi, ”sinne för realiteter”. Den ivrigt kortspelande monarken hade fått socialdemokraterna i given. Nu fick man göra det bästa av det. Och med Branting skulle det väl alltid gå att komma överens. De hade trots allt varit klasskamrater i Beskowska skolan.

Med tiden fann också Per Albin Hansson och Gustaf V varandra. De kunde luta sig mot gammal svensk tradition. Konungen och allmogen i allians mot skitviktiga tråkmånsar på kultursidorna. Socialdemokratin och kungahuset hade ömsesidig nytta av varandra. Kungen gav arbetarrörelsen nationell legitimitet. Arbetarrörelsen skänkte i sin tur kungen demokratisk legitimitet.

Man kan också säga att monarkin i det moderna Sverige utövade politisk makt genom att successivt lämna den formella makten ifrån sig. Det har varit en för kungahuset synnerligen framgångsrik strategi. I dag struntar opinionen i om monarkin är förenlig med demokratins principer och anda eller inte. Huvudsaken är att varje prinsessa kan gifta sig med vem hon vill.

Att detta frihetskrav fått ett massivt genomslag är ett talande bevis för den moderna monarkins märkliga förmåga att härbärgera paradoxer. Om det är självklart att en prinsessa fritt ska få välja make, varför ska hon då inte också, borde man fråga sig, tillerkännas andra självklara rättigheter: rätten till ett fritt valt yrkesliv, rätten att själv välja var hon vill bo, rätten att själv välja religion och så vidare? Den ärftliga monarkin vilar på irrationell blodsmystik. Det är bisarrt att nära nog en hel nation entusiastiskt sluter upp kring denna arkaiska avelsinstitution med argument hämtade från jämlikhets- och jämställdhetsretoriken. Det är som om alla plötsligt skulle enas om att modern fotboll naturligtvis ska spelas med klubba och puck.

Monarkin är i dag formellt maktlös, politiskt avlövad. Det förra seklets nonaggressionspakt mellan kungahuset och kanslihuset har spelat ut sin roll. Det betyder dock inte att kungen och hans hov saknar reell makt. I vissa avseenden har kungahusets möjligheter att utöva inflytande snarast ökat. Den samtida monarkins maktbas är intimsfären. Dess allierade är massmedierna. De makthavare dagens Victoria leende tvingas ta emot kommer inte från arbetarekommunerna utan från tidningarna och tv-kanalerna. De kungligas huvuduppgift är att iscensätta familjeliv. Redan där utövar de avsevärd makt. Den makt som ligger i ideal- och normbildning.

Än mer problematisk är att monarkin genom sitt ofrånkomliga insisterande på kunglig särskildhet och upphöjdhet bidrar till ett samhällsklimat präglat av fjäsk och feghet och förljugenhet, nu precis som på Strindbergs och kung Oscars tid.

Svenska medier är ängsliga och tassande och inställsamma i sitt umgänge med kungahuset. Det beror inte på att redaktörerna är rädda för att hamna på fästning. Det beror istället på att de är rädda för att göra sig till ovänner med läsarna/tittarna som antas gilla monarkin och av allt att döma också gör det. Så skapas en kungakitschens evighetsmaskin. Medierna och publiken bekräftar och förstärker ömsesidigt idylliseringen och romantiseringen av monarkin.

Det gör kungahuset till en av Sveriges potentiellt mäktigaste lobbyinstanser. Hittills har hovets lobbyarbete varit koncentrerat till egenintresset, värnandet av varumärket monarkin. Men vad finns det för garantier för att inte medlemmar av kungafamiljen i framtiden, precis som andra kändisar, utnyttjar sin informella makt också på andra områden? Egentligen inga alls.

Risken ökar när män och kvinnor ”av folket” förvandlas till prinsar och prinsessor. Dels för att de kan åberopa dubbel legitimitet – kommer både från slott och koja, är både vanliga och särskilda. Dels för att de kan komma att föra med sig ett brett spektrum av särintressen och säregna övertygelser i boet. En kunglig kombination av mediemakt och ideologisk säljiver kan bli synnerligen besvärlig att hantera för det demokratiska systemet.

Inte minst därför borde varje förnuftig medborgare nu bli republikan.