Datahacker – halvgud och nörd

Liten och tunn, näst intill anorektisk, med piercingar, tatueringar och svart läppstift. Tystlåten, asocial och omyndigförklarad. Men en jäkel på att slåss, utrustad med ett analytiskt geni och fotografiskt minne.

Lisbeth Salander är antitesen till Miss Marple: en stentuff kvinnlig antihjälte som är både moraliskt tvivelaktig och märkligt känslokall. ”Jag är ett freak helt enkelt”, konstaterar hon i första boken – och det är tack vare detta freak som Stieg Larssons Millenniumtrilogi blivit en sanslös framgångssaga.

Salander har två karaktärsdrag som antagligen är tänkta att vara extra kittlande och oroande för den breda läsekretsen. Utseendet – en korsning mellan gothare och gatstenskastande vänsteraktivist. Och yrket – datahackare. Trots att många Svensson idag gladeligen fritidsseglar till piratbukten för att fildela illegalt är bilden av datahackaren som outsider och rebell märkligt livskraftig.

– Å, tänk vad de kan, de här högteknologiska, farliga ungdomarna. De kan ta sig in i din dator och läsa dina mejl och tömma dina bankkonton, säger en glatt sarkastisk Jonas Löwgren, professor i interaktionsdesign vid Malmö högskola.

Jonas Löwgren har följt hackarkulturen ända sedan tidigt 80-tal. Enligt honom är de flesta bedrifter som Lisbeth Salander utför med sin dator fullt möjliga. Men han vill inte kalla henne för en klassisk hackare – tvärtom går hon emot subkulturens hederskodex.

– Hon skildras inte som en hacker i färd med att putsa på sitt rykte inom hackerkulturen, utan är tvärtom rätt tydligt inriktad på egen vinning. Dessutom skadar och förstör hon och använder det som ett stridsmedel. Men skulle man göra en film som handlar om hackerkulturen inifrån tror jag att väldigt få skulle intressera sig för den.

Ond eller god. Lisbeth Salander är arvtagare i rakt nedstigande led från David Lightman i ”War Games” 1983 – antagligen den första realistiskt skildrade hackaren på film. David (Matthew Broderick) tar sig in i databaser för att leta tv-spel och ändra sina skolbetyg. Av misstag kopplas han upp till militärens huvuddator och är nära att starta ett kärnvapenkrig mot Sovjetunionen.

– ”War Games” baserades på verkliga dataintrång men det var en så liten, perifer och obegriplig händelse att det behövdes dramafilm av det slaget för att samhället skulle begripa alls att det fanns risker med intrång i datorsystem. Det var en stor allmänbildningsinsats, säger författaren, civilingenjören och hackaren Linus Walleij.

Trots att ”War Games” spelade på den skräckblandade förtjusningen för datorer i den digitala stenåldern var den också startskottet för ett antal lättviktiga ungdomsfilmer där hackaren oftast är en busig tonårskille – antingen cool eller nördig – som lattjar med datorn för att imponera på omgivningen (läs: tjejer).

– Om man idag ser om ”War Games” eller highschool-rul-len ”Weird Science” så skrattar alla för de vet ju numera att datorer inte fungerar så där, de är inte förmögna att bete sig särskilt intelligent, tala eller illustrera säkerhetsspärrar med 3D-grafik. 1985 sorterade gemene man säkerligen datorer i samma fack som magi, säger Linus Walleij.

Men redan i de tidiga filmerna programmeras bilden av hackaren in i det allmänna medvetandet: En yngre människa som har ett oroväckande teknologiskt försprång och använder kunskaperna till att tänja på gränserna och utmana systemet; gärna arbetsskygg och ovillig att inordna sig i leden. Potentiellt livsfarlig. Lisbeth Salander, om man så vill – eller kretsen kring Pirate Bay.

Salanders bästa hackarekompis Plague är en karikatyr som hör hemma lika mycket i 1985 som 2009 – en överviktig, Coca-cola-pimplande ungkarl med flottigt hår. Eller rättare sagt: en överviktig, Coca cola-pimplande ungkarl med flottigt hår som kan tömma ditt bankonto med ett tangenttryck. Nu. Eller i morgon. Om han får lust.

När internet slår igenom i mitten av 90-talet blir också den elaka, virusspridande, hackaren en flitigt förkommande arketyp i allt från Bondfilmer till komedier.

Parallellt med de hackerskildringar som har ett någorlunda fotfäste i verkligheten finns det en annan utvecklingskurva inom den gren av science fiction som kallas cyberpunk – som börjar ungefär med ”Blade Runner” (1982) och når sin höjdpunkt med ”Matrix”-trilogin (1999–2003). Här är hackaren ofta en hjälte i lack, läder och boots som slåss mot robotar och elaka storföretag. I ”Matrix” spelar Keanu Reeves hackaren Neo som upptäcker att världen omkring oss är en skenbild, ett datasystem. Han blir till slut en Messiasgestalt med fullkomlig kontroll över både systemet och världen, något som Jonas Löwgren menar slår an en sträng hos många hackare:

– Jag tror inte att filmer som ”Matrix” och ”Blade Runner” betyder så mycket för vanliga vardagliga hackers. Men lite grand är det omnipotensdrömmen som driver dem – att äga så många datasy­stem som möjligt, men helst utan att det märks, och att för de få invigda berätta om sina erövringar. Då är det en känsla av att ”vi är halvgudar som förstår och behärskar”.

Om man frågar en äkta hackare är det varken bilden av hackaren som gud eller hackaren som nörd som väcker ont blod. I en subkultur där tekniken är religion är det helt andra saker som orsakar kortslutning. Som att Lisbeth Salander använder påhittade begrepp som HT (Hostile Takeover) eller fantasiprylar, som en manschett hon kopplar till bredbandskablar för att kapa datorer.

– Jag får intrycket av att man avsiktligt visar så lite som möjligt av verkligt datorarbete i dessa filmer, just därför att det är så lätt att kritisera och så pass svårt att verkligen få rätt. Det är egentligen när det plötsligt är rätt som man blir förvånad. För ”The Matrix Reloaded” gjordes det ordentlig research. Det totala lågvattenmärket anses vara ”Jurassic Park” som visar någon form av Silicon Graphics-maskin med en grafisk filbrowser, säger Linus Walleij.

Kvinnliga hackare på film, då? Fortfarande försvinnande få – Lisbeth Salander tillhör en exklusiv skara. Först ut var Angelina Jolie som hackaren Acid Burn i ”Hackers”, 1995, sedan kom Trinity i ”Matrix”. Enligt Jonas Löwgren speglar detta verkligheten i en rörelse som nästan uteslutande består av män. När han själv skriver om hackare blir det ofta ”han”.

– Men kanske är det så att Lisbeth inspirerat en hel generation av 15-åriga tjejer. Det skulle vara rätt kul.