Rättegången är kapad!

”Första jaiku:n ever från en rättegång?” Sällan har sex ord så tydligt pekat på en samhällsförändring som när en av de åtalade i The Pirate Bay-rättegången mitt under pågående förhandling skickade detta meddelande till mikrobloggen Jaiku. Var det då så fantastiskt att någon kunde sitta i en tingsrättssal och knappa med en mobiltelefon eller en dator? Nej. Men så handlar det intressanta med den här historien heller inte om den tekniska möjligheten att meddela sig till omvärlden – utan om vem som har makten att skildra en rättslig process.

En rättegång kan ju sägas vara en kamp om historieskrivningar. Målsägaren berättar en historia, den åtalade en annan. Rätten avgör vilken som är mest trovärdig. Till denna oftast inte särskilt publika berättelse fogas då och då en journalistisk historia. Det vill säga: om cheferna på tidningar, radio och tv anser att det finns ett tillräckligt intresse för det. Den journalistiska berättelsen behöver dock inte ha särskilt mycket med rättens historia att göra. Den kan faktiskt vara helt annorlunda – vilket den inte alltför sällan är vid uppmärksammade rättegångar. Ta bara rättegångarna efter mordet på Olof Palme och den så kallade styckmordsrättegången som exempel.

När rättegången mot The Pirate­ Bay inleddes, reagerade de åtalade mycket starkt mot valet av rättegångssal. Den var ju så liten! Två veckor senare är det uppenbart att salens storlek inte längre spelar någon roll. Sett ur ett vidare perspektiv kan ju piratprocessen delvis sägas handla om den upplösning av tid, plats, rum och format som så tydligt kännetecknar våra nya medievanor. Vi har gått från en era då producenterna bestämde när, var, hur och i vilka apparater som vi skulle få tillgodogöra oss deras verk (”du måste slå på din tv på onsdag på TV4 klockan 21.30, annars missar du programmet”), till en ny verklighet, där konsumenterna själva kan göra alla dessa val. Att vissa av dem står i motsatsposition till producenternas affärsmodeller och ibland innebär lagbrott är också den direkta anledningen till just den här förhandlingen.

Nu ser vi, typiskt nog, en spegling av fenomenet även i själva rättegången, som inte längre bara skildras av ett gäng utsända reportrar, utan även av ett oöverskådligt antal realtidsbloggare. Med det där knappandet på tangenterna har vanliga människor med ett snäpp ryckt makten över Berättelsen ur händerna på journalisterna, som naturligtvis ser på utvecklingen med viss fasa. I Svenska Dagbladet skriver ledarskribenten Maria Abrahamsson:

”Vad som särskilt stör mig i Pirate Bay-målet, och som borde störa även domstolen och andra aktörer i rättegången, är att intrycken från rättssalen som nu sprids via bloggar, chattar och sms till den uppkopplade omvärlden utanför domstolen helt domineras av de åtalade piraternas personligt färgade beskrivning av processen.”

Hon fortsätter: ”Inget ont sagt om de nya så kallade sociala medierna. Men den subjektiva bild som de ofta förmedlar kan på felaktiga grunder rubba allmänhetens förtroende för domstolarna. Inte minst därför är det hög tid att blåsa liv i den obegripligt tysta debatten om tv-sända rättegångar. Jag talar om tv-sändningar som skulle förbättra insynen i den dömande verksamheten.”

Tv-sända rättegångar? Ja, det är lätt att se lockelsen, även utan att smygkika på tittarsiffrorna från amerikansk tv. En rättegång handlar som sagt om historier. Även om Perry Mason sällan dyker upp i verkliga livet, så finns det en tillräckligt fångande dramaturgi i förhandlingarna och en tydlig utstakad färdväg, under vilken nya karaktärer presenteras. Dessutom innehåller ju slutet en cliffhanger.

Allt detta gör att människor i sociala sammanhang kan samlas kring en rättegång och bygga upp ett slags gemenskap runt den. Och det är precis vad vi har sett hända nu. Oberoende av tid, plats och rum har människor bollat soundbites från tingsrätten mellan varandra: använt dem i sina ­Facebookuppdateringar, skrivit om dem på sina bloggar och e-postlistor. Denna tvåvägsrapportering har gjort det möjligt för en mycket stor grupp att delta i ett ständigt pågående samtal om processen. Den kollektiva berättelsen om rättegången har därför fått så stor kraft att den utan tvekan har klarat av att konkurrera med de enskilda journalisternas berättelse.

Det mesta talar, precis som Svenska Dagbladet noterar, för att den även kommer att kunna mäta sig med domstolens. Den mediala realtidsrättegången är alltså här. Och vi har, precis som vid alla stora skiften, fått en del att fundera över. Att vanliga människor nu bryter mediernas historiemonopol är bara bra – för alla parter. Men frågan är vilken journalistikens roll blir i en tid där alla har möjlighet att vara sina egna medier. Och hur ska man resonera om även domstolarnas ställning börjar utmanas?

En slutsats av detta är att det är viktigare än någonsin att politiken måste vara ordentligt förankrad hos människorna. Annars kommer den i led efter led – i framtagningen av lagförslagen, under omröstningarna i riksdagen, i efterföljandet av de införda lagarna och i dömandet – på ett helt annat sätt än tidigare att öka avståndet mellan medborgare och samhälle och ställa människor i en motsats­position till staten. Och en sak är säker: med de verktyg som dagens teknik ställer till ­förfogande vill vi inte ha fler människor ute på den kanten.